Klimatforskaren Scott Denning höll ett lysande föredrag på Heartlands förnekarkonferens. Det är väldigt mycket värt att se.
{ 1 comment }
Klimatfrågan har varit tämligen iskall en längre tid och tystnaden på den här bloggen är ett symtom på det. Klimatmötet i Bonn nyligen fastnade, som så många av föregångarna, i procedurfrågor och oenighet om Kyotoprotokollets framtid. Utsikterna inför vinterns möte i Durban verkar dystra.
Kinas ovilja att gå med på bindande utsläppsminskningar är ett av de stora hindren för ett globalt klimatavtal. Klas Eklund, som igår kväll höll årets Wibbleföreläsning med rubriken ”Grön kapitalism”, lyckades i det sammanhanget tända en strimma av hopp. Enligt honom agerar Kina med allt mer kraft mot miljöproblemen, men inte som en eftergift till resten av världen utan av ren självbevarelsedrift. Den kinesiska kolkraften är en dödsindustri – tusentals kolgruvearbetare dör i olyckor varje år och luftföroreningar anses orsaka hundratusentals för tidiga dödsfall årligen.
Klas Eklunds föreläsning innehöll få nyheter om man läst hans utmärkta bok, men var icke desto mindre uppfriskande. Att jag tycker det beror förstås inte minst på att jag huvudsakligen delar hans analys. Vi ser båda ett globalt pris på växthusgasutsläpp som den ideala lösningen på problemet men är pessimistiska om utsikterna till att ett sådant kommer till stånd. I avsaknad av ett sådant ser vi ett lapptäcke av nationella eller regionala regleringar som inte räcker till men är det bästa vi kan förvänta oss.
Vi är även överens om att planekonomiska experiment och nolltillväxt är både oönskade och orealistiska, och liksom Eklund tycker jag mig se att dessa visioner är mål som förklätts till medel. :
Min slutsats är att de som förespråkar planekonomiska lösningar för miljön egentligen inte är särskilt intresserade av miljön i sig. Det är planekonomin de vill ha – och argumenten växlar med tidsandan.
Under frågestunden bad jag honom kommentera koldioxidtullar som ett sätt att tvinga fram en prissättning även på utsläpp i länder som själva inte begränsar dem. Jag har propagerat för en variant av sådana tidigare (inspirerad av ingen mindre än Paul Krugman) och då betecknade Klas Eklund mina idéer som ”vansinnigheter med gott uppsåt”. Även igår var han avvisande och kallade koldioxidtullar för en pandoras ask som öppnade för handelskrig.
En annan som är tillbaka är Al Gore, med en lång och tankeväckande artikel i Rolling Stone. Det är en veritabel bredsida mot fega politiker, medier som underhåller i stället för att informera, och en allians av girig fossilindustri och rigida högerideologer som med lögn, förtal och desinformation som vapen angriper vetenskap och förnuft.
Gore låter inte heller president Obama komma undan:
[...] President Obama has thus far failed to use the bully pulpit to make the case for bold action on climate change. After successfully passing his green stimulus package, he did nothing to defend it when Congress decimated its funding. After the House passed cap and trade, he did little to make passage in the Senate a priority. Senate advocates — including one Republican — felt abandoned when the president made concessions to oil and coal companies without asking for anything in return. He has also called for a massive expansion of oil drilling in the United States, apparently in an effort to defuse criticism from those who argue speciously that ”drill, baby, drill” is the answer to our growing dependence on foreign oil.
Jag har alltid gillat Al Gore och gör det ännu mer efter den här urladdningen. Läs! Och följ gärna upp med Andrew Revkins och Bryan Walshs kritiska synpunkter på artikeln.
{ 0 comments }
Tjernobyl fick mig att ändra inställning till kärnkraft.
Eller det är kanske en överdrift, men min omsvängning började i alla fall i april-maj 1986.
Det är länge sedan nu, jag var 19 år gammal och lite dum i huvudet som så många 19-åringar, och den starkaste känslan och tydligaste tanken jag hade efter katastrofen var:
Var det inte värre?
Jo, människor dog i själva olyckan, och det radioaktiva nedfallet i Europa oroade, men det här var inte den katastrof jag hade lärt mig frukta när jag som 13-åring gick i Folkkampanjens demonstrationer.
Härdsmälta. Explosion. Okontrollerad kärnreaktion.
Den tonåring jag var då hade inte läst på ordentligt och kan egentligen inte skylla det på någon annan än sig själv, men det jag hade sett framför mig var något i stil med Hiroshima eller Nagasaki eller kanske Dr. Strangelove. Tusentals eller hundratusentals döda i själva haveriet (jag hade utgått från att en havererande kärnreaktor exploderade ungefär som en atombomb) och miljontals cancerfall i hela världen därefter. Verkligheten visade sig se helt annorlunda ut.
Andra kärnkraftsmotståndare – jag var fortfarande kärnkraftmotståndare – såg Tjernobyl som en bekräftelse på att de haft rätt hela tiden. Jag kunde inte riktigt förstå det men utgick från att vi – liksom vid Harrisburgolyckan 1979 – haft en enorm tur och att det kunde ha blivit många gånger värre.
Nåväl, jag andades ut och släppte frågan. Energipolitik var inte det sexigaste mitt 19-åriga jag visste, och var det något som var tydligt så var det att alla som var det minsta coola var kärnkraftsmotståndare. Att jag skulle ställa mig på direktörsslipsarnas och civilingenjörpullovrarnas sida var i alla fall inte aktuellt.
Mitt kärnkraftsmotstånd var under ett par årtionden svalt men axiomatiskt. Jag fann ingen anledning att ifrågasätta det.
Inte förrän jag på allvar började engagera mig i klimatdebatten och insåg utmaningen i att ersätta de fossila bränslena. Och inte förrän jag läste om fjärde generationens reaktorer, som lovar betydligt bättre säkerhet och som – kanske ännu viktigare – kan använda det som i dag är kärnavfall som bränsle och vars slutliga avfall ”bara” är radioaktivt i några hundra år i stället för 100 000.
Min utveckling härvidlag påminner lite om den som bland andra George Monbiot och Mark Lynas har genomgått.
I takt med att jag läste mer om fjärde generationens reaktorer blev jag också mer positivt inställd till de kärnkraftverk som finns i dag. Jag anser fortfarande att det är värt att skynda på utvecklingen av den nya tekniken, men jag har inte längre samma känsla av brådska som när jag var nyomvänd.
Den här reflektionen kommer förstås med anledning av olyckan i Fukushima.
En sak som som motståndare till och förespråkare av kärnkraften kan vara eniga om är att mönstret från Harrisburg och Tjernobyl upprepar sig. Den ena sidan ser olyckan som ett bevis för att olyckor är oundvikliga, den andra ser det faktum att skadorna är så begränsade som ett tecken på att riskerna trots allt är hanterbara.
Kärnkraften är per definition högteknologisk och storskalig. Associationer till kärnvapen är svåra att bortse ifrån, och strålning är något osynligt, undflyende och skrämmande. Allt hjälper till att underblåsa rädsla, och förmodligen är det därför känslorna kring ämnet är så starka. Jag får intrycket att motståndare inte sällan ser oss förespråkare som moraliskt förtappade.
Diskussioner jag deltog i på Facebook blev snabbt väldigt emotionella och jag valde efter någon dag att försöka undvika debatt eftersom jag upplevde att jag riskerade att göra mig osams med människor jag tycker om. Det här inlägget är ett försök till lite eftertanke.
Det är naturligtvis alldeles för tidigt att ropa faran över, men läget i Fukushima verkar trots allt stabiliseras.
Jag ska villigt erkänna att olyckan blivit betydligt allvarligare än vad jag hade väntat när jag stöddigt tippade att dödstalet skulle visa sig bli noll, men det verkar i nuläget ändå som om jag kommer att bli sannspådd. Enligt de uppgifter jag har dog en arbetare på kärnkraftverket i en kranolycka, men det är ett dödsfall kunde inträffat i stort sett var som helst och snarare ska skyllas på jordbävningen än på kärnkraften.
Flera av de hjältemodiga arbetare som fortsätter att försöka få kontroll på situationen har utsatts för stråldoser som inte är omedelbart farliga men vars skadlighet på sikt är svår att bedöma. För alla dem som befinner sig utanför själva kraftverksområdet är dock riskerna för att skadas av strålning mycket små.
Så här långt ser det alltså ut så här: Den värsta jordbävningen under 1900-talet har skakat Japan och förmodligen dödat cirka 18000 människor – de allra flesta av dem i den efterföljande tsunamin. Kärnkraftverken höll för skalvet trots att det var betydligt kraftigare än vad säkerhetssystemen var dimensionerade för. Dock var flodvågen kraftigare än vad systemen klarade och slog ut både kylsystemet och nödkylningens dieselpumpar. Det betydde att restvärmen i kärnbränslet ökade till farliga nivåer. Det är viktigt att understryka att ingen kedjereaktion pågår – värmen kommer av att restprodukter från fissionen sönderfaller. Men utan kylning kan kärnbränslet ändå hettas upp så att det smälter. Även det använda kärnbränsle som relativt nyligen tagits ur reaktorerna riskerar att smälta utan kylning.
Radioaktiva ämnen har släppts ut i atmosfären och för tillfället bör man avhålla sig från att äta mat som producerats i området runt Fukushima, men i övrigt utgör halterna ingen fara för människors hälsa.
För bra förklaringar av vad som hänt och händer rekommenderar jag bloggen Brave New Climate.
Sammanfattningsvis: En allvarlig olycka, men som förmodligen framgått ovan har den inte nämnvärt påverkat min inställning i frågan. Utveckla i stället för att avveckla, är min slutsats. Inte helt olikt Dagens Nyheter.
Läs mer om fjärde generationens kärnreaktorer på Brave New Climate.
{ 9 comments }
