Per Torberger uppmärksammar oss på en skandal:

Per har fixat en utmärkt brevmall för att protestera. Det minsta du kan göra är att klicka här, och sedan klicka på ”skicka” i ditt mailprogram.

Skriv gärna om texten. Underteckna, svär och länka. Eller vad du nu tror skulle kunna förmå generaldirektör Dan Eliasson att visa mänsklighet och riva upp beslutet.

Och har du en blogg, skriv ett inlägg. Twittra. Facebooka. Ställ till oväsen på alla sätt du kan.

Vet inte helt säkert vad det säger om Sverige och svenska medier 2010 att Expressen trycker Ulf Nilsons rasbiologiska funderingar om muslimers och ”pursvenskars” födelsetal med uppmaning till de senare att Vakna och inse att ett krig pågår och försvara sig. Men det är inte vackert.

Uppdatering: Enligt Ekot är inget beslut fattat. Nedanstående, som alltså är skrivet i vredesmod, är alltså möjligen felaktigt. TT:s ord står mot Ekots.

Valet är avklarat. I de avslutande debatterna bedyrade de borgerliga partiledarna i kör att ”ingen som inte kan jobba ska utförsäkras” när fallet Annica Holmquist kom på tal, och Försäkringskassans överdirektör Stig Orustfjord sade sig vara optimistisk om att ”hitta en lösning” på måndagen.

Och visst hittade Försäkringskassan en lösning:

Annica Holmquist utförsäkras. Eftersom hon inte kan jobba och inte har rätt till a-kassa får hon socialbidrag, men då måste hon sälja sin lägenhet.

Det är bara att gratulera Alliansen till en grymt genomförd kampanj. För en gångs skull menar jag grymt i ordets ursprungliga betydelse.

Samtidigt som jag skriver detta står tiotusentals människor på Sergels torg och demonstrerar mot Sverigedemokraterna. Jag måste säga att jag tycker att SD passar ganska bra i riksdagen.

Uppdatering 2: Självklart kan inte de borgerliga partiledarna lastas för det här eller något annat enskilt beslut. Det jag menar med mina ironiska gratulationer till Alliansen är att medierna och oppositionen i mångt och mycket lät sig nöja med överdirektörens till intet förpliktande löfte om att titta närmare på fallet. Därmed släppte man problemen med regelverket lite för lättvindigt. Men vi får se i veckan om min upprördhet är berättigad.

Efter stor vånda och märkliga infall gick jag till slut och röstade på Vänsterpartiet till riksdagen och landstinget, och Miljöpartiet i kommunalvalet.

Flera faktorer fällde avgörandet. Den borgerliga regeringen har konsekvent förskjutit maktförhållandena på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel, och framför allt Centerpartiet framstår som rent arbetarfientligt, med ett ungdomsförbund som helt vill avskaffa lagens om anställningsskydd. Egentligen räcker det för att göra Alliansen otänkbar för mig.

Eftersom jag är motståndare mot att skola och vård säljs ut till riskkapitalister som tar ut fantasivinster på skattemedel blev det alltså det rödgröna parti som tydligast tagit ställning mot detta som fick min röst. Jag har förvisso gott hopp om att de värsta lycksökarna ska rensas bort även under ett fortsatt borgerligt styre, men en röst på Vänsterpartiet känns som ett bra sätt att markera frågans vikt.

De rödgröna partierna är alla kärnkraftsmotståndare. Det är inte jag, och jag kommer att fortsätta tjata om att frågan måste omprövas av alla partier som menar allvar med att försöka möta klimathotet. Inom den fackliga sidan av arbetarrörelsen finns också en medvetenhet om värdet av en stabil energiförsörjning och om att kärnkraften under överskådlig tid är en nödvändighet för en sådan.

Vad gäller de olika buden om svenska utsläppsbegränsningar tycker jag att frågan blåsts upp en smula oproportionerligt av de rödgröna. Visst är det bra att höja bensinskatten, men viktigast är att EU är berett att sänka taket i det europeiska utsläppshandelssystemet och det är ju ingen fråga som avgörs i Sveriges riksdag.

Naturligtvis finns det en binge andra viktiga frågor. Jag är inte överens med Vänsterpartiet i alla dessa och har för övrigt alldeles för dålig koll på många av dem, men idag valde jag utifrån några av hjärtefrågorna.

Trots de senaste dagarnas antydan till vindkantring, och trots att många bestämmer sig först på valdagen, är jag rejält pessimistisk om utsikterna till rödgrön valseger. Om några timmar vet vi hur det gick. Du som läser det här och ännu inte har röstat: Pallra dig iväg till din vallokal!

Den här historien har blivit en del av valrörelsen. Det är precis som det ska vara, för den handlar – förutom om gastkramande tragik – om politik.

Jag vet inte varför historierna om försäkringskassehandläggare som uppträder som övernitiska lägervakter är så många. Självklart är det inte den borgerliga regeringens avsikt, men lika självklart är att de nya reglerna sätter press även på handläggarna.

Även om det nu blir fortsatt borgerligt styre i fyra år till måste det här fixas.

Uppdatering 1: Marika på Storstad skriver bra om hur reglerna skärpts.

Uppdatering 2: ”Ni frågar ju hela tiden om enskilda fall.” Jo, helheten är som bekant uppbyggd av sådana.

Frihet är stort, kanske störst. Men den är inte gränslös. Ibland kolliderar min frihet med din, och på ett eller annat sätt blir någons eller bådas frihet beskuren. Till exempel kolliderar min frihet att förorena med din frihet att njuta av ren luft. Många – troligen de allra flesta – av oss förespråkar därför att en institution, till exempel staten, genom lagar och regleringar inskränker våra friheter för att minska kraften i dessa kollisioner.

Huvudfokus på den här bloggen är just hur friheten att dumpa koldioxid och andra växthusgaser i atmosfären inskränker friheten att leva i ett något så när stabilt klimat. Min åsikt är att växthusgasutsläppen bör begränsas med hjälp av marknadslösningar såsom koldioxidskatter och utsläppshandelssystem.

En annan blogg, den så kallade Klimatskammen, har motsatt agenda. Innehavaren Maggie Thauersköld Crusell hävdar att åtgärder som de ovanstående är ”ett enormt slöseri med resurser”, framför allt med motiveringen att klimatförändringarna inte kan förväntas bli så allvarliga som vetenskapen, sådan IPCC sammanfattar den, säger.

På Skammen härskar föreställningen att teorin om antropogen global uppvärmning är ett gigantiskt bedrägeri. Politiker söker en ursäkt att öka skatterna, införa nya regleringar och berika sig själva, och klimatforskarna ser en chans att öka sina anslag genom att tillhandahålla ett motiv till detta. De så kallade ”skeptikerna” genomskådar denna bluff och kämpar emot i frihetens namn.

Men Maggie Thauersköld Crusells syn på frihet är inte entydig. Ett belysande meningsutbyte på Klimatskammen ser ut så här:

Kommentatorn Uffeb frågar:

Är det verkligen OK att alla har rösträtt? Är det OK att de som inte har en aning om hur skattepengar används för vissa gemensamma omsorger har rösträtt?

Man får inte köra bil utan körkort, men rösta på hur och vilka som ska styra landet får man göra utan att ha gått den minsta lilla utbildning i hur skatter fungerar i ett samhälle eller land.

Maggie Thauersköld Crusell invänder mot det resonemanget. Det går inte långt nog:

Uffeb: #15 Rösträtt är en sak, vad som retar mig ännu mer är att vem som helst får skaffa barn. Där borde det kanske också krävas ett ”körkort”?

Komplicerat det där med frihet.

Göran Hägglund kan inte välja vem som är värst av Jimmie Åkesson och Lars Ohly. ”Pest eller kolera,” säger han.

Lustigt nog är det förmodligen Jimmie Åkesson som gör den riktigaste analysen:

”Det jag tror att Hägglund vill säga, men inte vågar, är att han sympatiserar mer med oss än med kommunisten Lars Ohly.”

Vilken jävla skitvalrörelse!

Trippelfel med en garnering av renaste bajs:

1. Lars Ohly får en dum fråga i SVT:s partiledarutfrågning om hur mammor ska kunna sköta amningen om föräldraförsäkringen delas lika vid sju månader. Frågan är dum eftersom även de allra flesta mammor som ammar vidare efter sju månader främst gör det morgon och kväll och alltså mycket väl kan fortsätta med detta även sedan de gått tillbaka till jobbet. I den mån de vill eller behöver amma mer finns det flera sätt att lösa ”problemet”, men …

2. Tydligen svarade Ohly (jag har faktiskt inte sett utfrågningen) att de kan använda bröstpump och att det arrangemanget fungerade bra för hans fru och honom. Det var naturligtvis också dumt, eftersom den lösningen i de flesta fall inte behövs (morgon och kväll, minns ni?) och i en del andra fall inte passar alls. Poängen är att det knappast är meningsfullt att en politiker ska leverera den typen av detaljlösningar (DN skrev om ”exempelsjuka” när det drabbade Reinfeldt) eftersom det blir illa underbyggt och …

3. Fokus hamnar helt åt helvete fel. Dagen efter handlar större delen av rapporteringen om den där förbannade bröstpumpen och …

4. Jag får en sådan avsmak för hela spektaklet att jag får lust att gå ut och rulla mig i gödsel och rösta på Sverigedemokraterna på valdagen.

Men det tänker jag inte göra.

Ett par grejer att reta sig på i morgontidningen:

Svenska mästerskapet i fel fokus måste väl vara att så mycket (nästan allt, faktiskt) av rapporteringen kring fallet med överläkaren Jörg Teichert har kommit att handla om att han är ”S-aktivist” och att SVT missade att uppmärksamma detta. I dagens huvudledare berörs själva sakfrågan bara avslutningsvis. (Rekapitulation: Teichert kan efter en stroke bara jobba 75 procent och har av Försäkringskassan anmodats att söka heltidsjobb på Samhall i stället för att fortsätta sin läkargärning.)

Dessutom bör exempel ur verkligheten vara någorlunda representativa. Jörg Teicherts fall framstår snarare som unikt. En erfaren läkare är så uppenbart överkvalificerad för de arbetsuppgifter som Samhall brukar erbjuda – och Sverige har brist på läkare. Det vore slöseri att inte ta till vara hans förmåga att arbeta som läkare.

Men är det självklart i alla lägen att en person som inte klarar att jobba heltid inom sitt nuvarande yrke ska få sjukskriva sig på deltid i stället för att söka sig till ett annat, kanske mindre kvalificerat yrke där heltid skulle fungera? Visst är frågan kontroversiell – och det är rimligt att pressa statsministern på svar. Men då bör fokus ligga på principerna och regeringens avsikter, inte på ett enskilt fall som vi har begränsad kunskap om och som statsministern inte bör kommentera.

Att det vore slöseri att inte ta tillvara hans förmåga att arbeta som läkare är själva kärnan i kritiken. DN tar det faktum att Försäkringskassans tillämpning av principen att den sjukskrivnes arbetsförmåga ska ”prövas mot hela arbetsmarknaden” är absurd som intäkt för att den är unik, men underbygger inte detta påstående med några fakta.

Och unikt är det inte, även om absurditeten blir extra tydlig när det handlar om en överläkare. För även inom andra yrken, till och med icke-akademiska, finns det yrkeskunskaper som det är slösaktigt att inte ta till vara. Varje gång någons arbetsförmåga ”prövas mot hela arbetsmarknaden” finns den reella risken att kompetens som tillägnats under många års yrkesutövning slösas bort.

Det betyder inte att deltidssjukskrivning på obestämd tid alltid är rätt. DN har också rätt i att fokus bör ligga på principerna, men att vifta bort problematiken med att Teicherts fall är ”unikt” är inte hederligt.

Men Richard Swartz kolumn om hushållsnära tjänster och svartarbete är snäppet värre. Den kan illvilligt sammanfattas med att:

1. De som kritiserar rut-avdraget gör detta utifrån en idé om att det är fel att anlita städhjälp, men:
2. I alla större städer i världen städar fattiga invandrare hos bättre bemedlade till svart betalning vilket visar att det tvärtom är rätt.
3. Richard Swartz har själv anlitat svart städhjälp eftersom det var för krångligt och för dyrt (för båda parterna) att betala vitt, och:
4. Han har kommit bra överens med sina svartbetalda städerskor vilket visar att detta var rätt.
5. Tas rutavdraget bort kommer de (få) som använder det att köpa tjänsterna svart i stället.
6. Att betala skatt är över huvud taget ett storstadsfenomen och lite löjligt så där. På landet, där folk är mer äkta och oförställda, hålls man inte med sånt. Och alla, även fogden, tycker det är så bra så.
7. Att ifrågasätta detta sakernas tillstånd är ett exempel på ”svensk dubbelmoral”.

Egentligen tycker jag att resonemanget är så groteskt att det inte behöver bemötas, men kolumnen är ändå publicerad i Sveriges största morgontidning. Så, här, punkt för punkt:

1. Det finns en och annan som kritiserar hushållsnära tjänster med motiveringen att var och en ska ta hand om sin egen skit, men den huvudsakliga invändningen emot rut är att det i är fördelningspolitiskt tvivelaktigt. Avdraget är en subvention som främst utnyttjas av (med Swartz formulering:) ”professorer, överläkare, ambassadörer, stora och små företagare, småbarnsfamiljer, ministrar (av olika politisk kulör), av så kallade intellektuella eller kulturarbetare” – det vill säga huvudsakligen personer som har gott om pengar och bör kunna betala själva.
2. Orättvisorna är i de flesta andra länder och städer i världen större än i Sverige. Att fattiga utnyttjas av rika i stort sett överallt betyder inte att detta är rätt – det finns till och med människor i andra dela av världen som ser den svenska välfärdsmodellen som ett föredöme.
3. Att det är förenat med visst besvär att betala vitt ger inte Richard Swartz eller någon annan rätt att bryta mot lagen. Visst kan han göra det ändå, men argumentet att det blir för dyrt att betala skatt håller inte mer än tunnelbaneplankarens förklaring att SL:s taxor är för dyra. Eller snattaren som stjäl oxfilé eftersom han annars inte skulle ha råd att äta oxfilé.
4. Trevligt för dem, men det har ju inte jag med att göra.
5. Jo. Det är ju bestickande, men principen – att ”muta” lagbrytare att följa lagen – är tveksam.
6. Om vi ska spinna vidare på fördomarna mot landsortsboende påstås det också att det där finns en kultur av bidragsfusk – man går långtidssjukskriven och tillbringar dagarna med att fylla egen och andras frys med tjuvskjutna djur.
7. Är det en sådan kultur, av fuskande, smiteri och utnyttjande av systemet, vi ska fostra för att inte hållas med ”svensk dubbelmoral”?

Slutligen: Swartz anser att rut-debatten är en bagatell och en skitsak. Det är ett klassiskt argument när man stöter på motstånd att hävda att motståndaren borde inse hur oviktig frågan är och ge med sig. Att man själv skulle vika sig om denna ”bagatell” är dock otänkbart. Det är en skitsak för dig men inte för mig. Bestämmer jag.

Hat tip: Patrik Lindenfors.