Jag hatar egentligen det ordet med vad det antyder av elitism och sekterism, men jag är inte dummare än att jag inser att det mest beror på att jag inte har någon riktig kredd i den svenska Twitter- och bloggbubblan. Det blir tydligt inte minst när någon består mig med lite av denna länkkärlek, och dessutom på ett underhållande sätt berättar om den glädje som en blygsam länk från mig kunnat skänka.

Jag blir bokstavligt talat varm inombords.

Tydligen är PKJonas inte heller bortskämd med länkkärlek, vilket är lite konstigt för han skriver faktiskt väldigt skarpt och dessutom roligt. Det här inlägget hade egentligen förtjänat mer än länk och en mening, men jag kompenserar lite för det nu.

Att blogga eller twittra eller på annat sätt försöka höras på internet ger inte sällan en lite skum känsla av ensamhet och obetydlighet. En länk eller en kommentar betyder mer än många tror.

Tack till PKJonas för länken, för ditt bloggande och inte minst för nedanstående underbara klipp:

Och kanske …

Om ens son visar en den här videon:

Vad kan det betyda?

Det är, som det heter, mycket nu. Därför verkar det bli tunnsått med inlägg här på bloggen under de närmaste veckorna. Förhoppningsvis blir det några länkrekommendationer varje dag, så ta inte bort mig från rss-läsaren, men räkna inte med mycket i övrigt (om jag inte upptäcker något alldeles extra upprörande). Vid närmare eftertanke kanske det är så det har fungerat ett bra tag, men nu är det i alla fall även officiellt.

Håll däremot koll på LO-Tidningens utvecklingsblogg, där det förhoppningsvis kommer att hända spännande grejer. Vi bygger om tidningens webbplats och smyger inte direkt med vad vi pysslar med. Titta och kom med respons på våra skisser, tipsa om idéer på vad vi bör göra, ös på helt enkelt.

Så visar det sig när man kliver på bussen att SL-kortet gått ut i helgen (så det var det den där gula lampan i torsdags och fredags betydde …). Försökte lite lamt förklara att jag naturligtvis fyller på när jag kommer till Slussen och skulle jag möjligtvis kunna få åka med? – men svaret blev bara att ”Du har väl mobiltelefon? HAB till 72150″. Vi surnade till lite på varandra, chauffören och jag, men jag köpte förstås min sms-biljett utan att ställa till någon scen. Det var ju inte jag som hade rätten – eller evenutella Falck Security-vakter – på min sida.

Inbillar mig att det skulle kännas mindre surt om man som resenär kunde få någon kompensation när bussen bara inte kommer, eller är försenad, eller chauffören sitter och sover och glömmer att svänga av till vår hållplats, eller alla andra gånger när SL på olika sätt misslyckas med att hålla sin del av avtalet. Men någon sådan ömsesidighet finns ju inte så det får vi aldrig veta.

I ett försök att vara positiv påminner jag mig om att vissa människors rigiditet är en förutsättning för andras flexibilitet. Skulle alla som försäkrar att de ska tanka kortet på Slussen alltid bli trodda skulle förstås inga kort bli tankade. Det är bara om någon sitter med ett järnspett i röven och säger ”Jag gör mitt jobb” som andra kan vifta med handen och le och säga visst. De som förgråar sin och andras tillvaro med paragrafrytteri gör en samhällsinsats, och får förstås mycket sällan tack.

Därför: Tack! Utan någon större värme men också helt utan ironi.

Jag har lyssnat på Steve Earle sedan Copperhead Road 1988 eller 1989 men det här var första gången jag såg honom live.

I somras släppte han albumet Townes med låtar av hjälten, mentorn och vännen Townes Van Zandt, och inte överraskande ligger tyngdpunkten på Van Zandt-covers även på konserten. Med sin skrovliga stämma och smått björnlika uppenbarelse sätter Steve Earle en helt egen prägel på tolkningarna av klassiker som Pancho And Lefty och Lungs, men allra starkast är nog trots allt ändå hans egna låtar som Tom Ames’ Prayer från min personliga favoritplatta av Earle, Train a Comin’, och den avslutande urladdningen Copperhead Road.

Med såväl det egna missbrukarlivet och tillnyktrandet som Townes Van Zandts tragiska öde i livfullt minne ger Steve Earle i starka – och ofta roliga – mellansnack ytterligare dimensioner till låtarna. Det är sällan det känns så tydligt att en artist är på riktigt.

Det är inte ofta jag går på konsert numera, men jag är verkligen glad att jag kom iväg på den här.

Uppdatering: DN och SvD recenserar.

Trafiken kryper fram efter olycka i Kaffebacken.

Posted via email from Anders’s posterous

Jag har gått med i förbundet Humanisterna och i föreningen Vetenskap och Folkbildning. Det skedde i förra veckan och beror alltså inte på den kampanj som Humanisterna nu lanserar. Men jag tycker att kampanjen är mycket bra och hoppas naturligtvis att den får stort genomslag.

Det som fick mig att ta steget och anmäla mig var i stället att jag som medlem i Uppsalainitiativet har fått kontakt med ett antal personer som är aktiva både i Humanisterna och VoF, och att dessa verkligen har imponerat på mig genom intellektuell stringens, hederlighet och öppenhet. Samtliga ingredienser som jag ibland upplevt som bristvaror i de politiska sammanhang jag närmat mig.

En annan ögonöppnare var att jag läste Richard Dawkins i somras och fick kraft att slita mig lös från det ljumma icketroende som i vissa kretsar anses tyda på ett öppnare sinne. Lena Andersson skriver väldigt bra i DN om hur ateismen provocerar somliga intellektuella i kulturskiktet. Jag tycker mig ha sett detta alldeles nyligen i reaktionerna på Humanisternas kampanj.

Det finns många bloggare som har en massa att säga, men för min del har känslan under en tid nu varit att det inte gäller mig. Därav tystnaden.

För att komma igång lite bättre kommer jag nu att börja ”länk-blogga” lite varje dag. Kanske kan det frigöra lite skaparkraft för längre inlägg också. Den som återkommer får se. Jag satsar på stora Bloggpriset nästa år …

Vad ska det bli av det här då?

När jag började blogga hade jag bara en vag känsla av att det var något jag borde göra. I och med att jag alltid haft en massa åsikter om olika saker verkade det logiskt att se till att dessa åsikter fick spridning på nätet när nu den möjligheten fanns.

Andrew Sullivan på The Atlantic går på djupet i bloggandets väsen på ett sätt som jag aldrig skulle kunna göra. På många sätt är han själva sinnebilden av bloggaren, som sprutar ur sig inlägg i ett rasande tempo – ofta bara några länkar, ett citat och en egen mening. Det finns något lockande i själva fragmentiseringen, i den strida strömmen av mer eller mindre osorterade intryck som silas genom hans hjärna och fingrar. Även om det naturligtvis inte är något jag kommer att komma i närheten av. Om inte annat så på grund av att jag har ett riktigt jobb att sköta.

Via Johan Bryggare hittar jag Mack Colliers råd för hur man skriver sin första bloggpost. Den ska berätta vem du är, varför du bloggar, vad du kommer att blogga om samt hur läsaren kan återkoppla. Nu är detta förvisso inte mitt första inlägg, men jag inser att jag har slarvat med ovanstående information så … here goes:

Vem jag är? Tja … Mer biografisk information kommer snart på sidan ”Om emretsson.net” men jag kan ju snabbt sammanfatta: Anders Emretsson, född 1966, journalist, jobbar som webbredaktör på LO-Tidningen (som naturligtvis inte på något sätt har något med innehållet här att göra). Intresserad av (men inte direkt aktiv inom) politik, ekonomi, vetenskap, kampsport och schack. Intresserad av och i någon mening aktiv inom media, inte minst webb och sociala medier.

Har politiskt stått till vänster men är inne i en process av … ska vi kalla det omdefiniering? Mina värderingar – vad det nu är – har inte direkt förändrats, men kanske sättet de förpackas, etiketteras och presenteras. Flummigt? Jag kommer att återkomma till det i en egen postning inom kort. Så mycket kan jag säga att det har med det här att göra.

Varför jag bloggar? Faktiskt handlar det om något så pretentiöst som att jag hoppas kunna påverka tänkandet hos andra människor. Mer konkret vill jag bidra till att föra fram fakta som inte får den spridning de förtjänar, och att visa på osanningar som får betydligt större spridning än de förtjänar. Ett helt annat motiv är att det ger mig möjligheter att utveckla färdigheter och kunskaper som jag kan ha nytta av i mitt arbete. Dessutom tycker jag att det är roligt.

Slutligen finns det förstås en hög andra drivkrafter lite längre bak i det undermedvetna, som någon sorts grundläggande längtan efter att bli sedd och uppskattad eller en skir förhoppning om att någon gång i en avlägsen framtid tjäna pengar på mitt tyckande.

Tills vidare kan jag sammanfatta det i att jag bloggar för att jag kan.

Vad kommer jag att blogga om? Du som trillat in på den här bloggen någon gång tidigare vet att det under lång tid har varit klimatförändringarna som engagerat mig ojämförligt mest. Så är det fortfarande, och jag kommer att fortsätta kommentera den frågan frekvent. Men jag ska ta upp andra ämnen i större utsträckning än tidigare, och kanske även – se det här inlägget som ett första försök – hitta ett personligare tilltal. Till exempel är jag ju fruktansvärt fascinerad av de nya möjligheterna inom det som kallas web 2.0 – sociala medier, användargenererat innehåll, och så vidare – och hur den nya tekniken kan samverka med nya sociala och politiska ambitioner i världen. Japp – jag tänker bland annat på det här igen.

Min förhoppning är att jag ska kunna blanda en ström av ultrakorta bloggnotiser på daglig basis med längre och mer genomtänkta inlägg av den typ du just nu läser. Med risk för att sätta press på mig själv publicerar jag här en lista på några artiklar jag planerar:

• Kiva. Joakim Jardenberg tipsade om denna sajt för personliga mikrolån till tredje världen och var dessutom generös nog att ge bort gift certificates till bland andra mig. Det enda han begärde i gengäld var att man skrev ett blogginlägg där man länkade till Kiva (vilket jag är skandalöst sen med, erkännes). I strikt mening har jag uppfyllt löftet i och med denna post, men eftersom det är en väldigt spännande tjänst förtjänar den ett eget inlägg. Ett tips så länge bara: Jocke kör ett nytt race där han skänker bort Kivalån.
• Obama. Jag var skeptisk till en början, mycket på grund av Paul Krugmans kritik mot hans sjukförsäkringsplan, men har gradvis blivit allt mer övertygad om att Barack Obama är på riktigt. Faktiskt så till den grad att jag börjat ompröva min egen politiska ideologi. Det är en stor grej och kräver ett långt inlägg. Som får vänta lite.
• Mitt liv i web 2.0. Även om jag ligger långt ifrån framkanten är jag som sagt väldigt nyfiken på de nya kommunikationsmöjligheter och -mönster som har öppnats upp av den nya tekniken. Med min nya mobiltelefon har jag också tagit ett stort steg mot … ja, vad? Med en mobil och interaktiv webb är i alla fall min mediekonsumtion dramatiskt förändrad jämfört med för några år sedan. Dessutom kan jag nu också blogga från mobilen på ett något mer meningsfullt sätt. Allt detta är värt ett inlägg.

Återkoppling: Det är mer eller mindre själva vitsen. Det finns ett kommentarsformulär under inläggen och det är avsett att användas. Självklart tycker jag att det är roligt om du håller med och blir glad om du skriver det, men minst lika viktigt är att du visar att jag har fel när jag har det. Genom diskussion slipas argumenten, och förhoppningsvis blir jag klokare genom att bli ifrågasatt.

En brasklapp bara: Din första kommentar kommer att modereras för hand – för att jag ska vara säker på att du är en levande människa och för att jag ska få åtminstone en känskla av att du inte kommer att förtala, hetsa mot folkgrupp eller bara vara allmänt omöjlig. Yttrandefriheten garanterar att du får säga vad du vill men den tvingar inte mig att återge det på bloggen. Visa normal hyfs. Förolämpningar mot mig eller andra kommentatorer tar jag mig friheten att avlägsna.

Tveka heller inte att återkoppla till emretsson.net genom att länka från din egen blogg, eller varför inte genom att klicka ”Like” hos Twingly?

Vill du komma i kontakt med mig personligen rekommenderar jag e-postformuläret under Kontakt.

Som lockbete för kommentarer delar jag ut en åtråvärd invite till den populära musikstreamingtjänsten Spotify. Den som lämnar den intelligentaste kommentaren till det här inlägget belönas med reklamfinansierad musiklyssning. Fire away!

Andra bloggar om media, internet, web 2.0, spotify, mack collier, paul krugman, barack obama, andrew sullivan