Klimatforskaren Scott Denning höll ett lysande föredrag på Heartlands förnekarkonferens. Det är väldigt mycket värt att se.

Klimatfrågan har varit tämligen iskall en längre tid och tystnaden på den här bloggen är ett symtom på det. Klimatmötet i Bonn nyligen fastnade, som så många av föregångarna, i procedurfrågor och oenighet om Kyotoprotokollets framtid. Utsikterna inför vinterns möte i Durban verkar dystra.

Kinas ovilja att gå med på bindande utsläppsminskningar är ett av de stora hindren för ett globalt klimatavtal. Klas Eklund, som igår kväll höll årets Wibbleföreläsning med rubriken ”Grön kapitalism”, lyckades i det sammanhanget tända en strimma av hopp. Enligt honom agerar Kina med allt mer kraft mot miljöproblemen, men inte som en eftergift till resten av världen utan av ren självbevarelsedrift. Den kinesiska kolkraften är en dödsindustri – tusentals kolgruvearbetare dör i olyckor varje år och luftföroreningar anses orsaka hundratusentals för tidiga dödsfall årligen.

Klas Eklunds föreläsning innehöll få nyheter om man läst hans utmärkta bok, men var icke desto mindre uppfriskande. Att jag tycker det beror förstås inte minst på att jag huvudsakligen delar hans analys. Vi ser båda ett globalt pris på växthusgasutsläpp som den ideala lösningen på problemet men är pessimistiska om utsikterna till att ett sådant kommer till stånd. I avsaknad av ett sådant ser vi ett lapptäcke av nationella eller regionala regleringar som inte räcker till men är det bästa vi kan förvänta oss.

Vi är även överens om att planekonomiska experiment och nolltillväxt är både oönskade och orealistiska, och liksom Eklund tycker jag mig se att dessa visioner är mål som förklätts till medel. :

Min slutsats är att de som förespråkar planekonomiska lösningar för miljön egentligen inte är särskilt intresserade av miljön i sig. Det är planekonomin de vill ha – och argumenten växlar med tidsandan.

Under frågestunden bad jag honom kommentera koldioxidtullar som ett sätt att tvinga fram en prissättning även på utsläpp i länder som själva inte begränsar dem. Jag har propagerat för en variant av sådana tidigare (inspirerad av ingen mindre än Paul Krugman) och då betecknade Klas Eklund mina idéer som ”vansinnigheter med gott uppsåt”. Även igår var han avvisande och kallade koldioxidtullar för en pandoras ask som öppnade för handelskrig.

En annan som är tillbaka är Al Gore, med en lång och tankeväckande artikel i Rolling Stone. Det är en veritabel bredsida mot fega politiker, medier som underhåller i stället för att informera, och en allians av girig fossilindustri och rigida högerideologer som med lögn, förtal och desinformation som vapen angriper vetenskap och förnuft.

Gore låter inte heller president Obama komma undan:

[...] President Obama has thus far failed to use the bully pulpit to make the case for bold action on climate change. After successfully passing his green stimulus package, he did nothing to defend it when Congress decimated its funding. After the House passed cap and trade, he did little to make passage in the Senate a priority. Senate advocates — including one Republican — felt abandoned when the president made concessions to oil and coal companies without asking for anything in return. He has also called for a massive expansion of oil drilling in the United States, apparently in an effort to defuse criticism from those who argue speciously that ”drill, baby, drill” is the answer to our growing dependence on foreign oil.

Jag har alltid gillat Al Gore och gör det ännu mer efter den här urladdningen. Läs! Och följ gärna upp med Andrew Revkins och Bryan Walshs kritiska synpunkter på artikeln.

Tjernobyl fick mig att ändra inställning till kärnkraft.

Eller det är kanske en överdrift, men min omsvängning började i alla fall i april-maj 1986.

Det är länge sedan nu, jag var 19 år gammal och lite dum i huvudet som så många 19-åringar, och den starkaste känslan och tydligaste tanken jag hade efter katastrofen var:

Var det inte värre?

Jo, människor dog i själva olyckan, och det radioaktiva nedfallet i Europa oroade, men det här var inte den katastrof jag hade lärt mig frukta när jag som 13-åring gick i Folkkampanjens demonstrationer.

Härdsmälta. Explosion. Okontrollerad kärnreaktion.

Den tonåring jag var då hade inte läst på ordentligt och kan egentligen inte skylla det på någon annan än sig själv, men det jag hade sett framför mig var något i stil med Hiroshima eller Nagasaki eller kanske Dr. Strangelove. Tusentals eller hundratusentals döda i själva haveriet (jag hade utgått från att en havererande kärnreaktor exploderade ungefär som en atombomb) och miljontals cancerfall i hela världen därefter. Verkligheten visade sig se helt annorlunda ut.

Andra kärnkraftsmotståndare – jag var fortfarande kärnkraftmotståndare – såg Tjernobyl som en bekräftelse på att de haft rätt hela tiden. Jag kunde inte riktigt förstå det men utgick från att vi – liksom vid Harrisburgolyckan 1979 – haft en enorm tur och att det kunde ha blivit många gånger värre.

Nåväl, jag andades ut och släppte frågan. Energipolitik var inte det sexigaste mitt 19-åriga jag visste, och var det något som var tydligt så var det att alla som var det minsta coola var kärnkraftsmotståndare. Att jag skulle ställa mig på direktörsslipsarnas och civilingenjörpullovrarnas sida var i alla fall inte aktuellt.

Mitt kärnkraftsmotstånd var under ett par årtionden svalt men axiomatiskt. Jag fann ingen anledning att ifrågasätta det.

Inte förrän jag på allvar började engagera mig i klimatdebatten och insåg utmaningen i att ersätta de fossila bränslena. Och inte förrän jag läste om fjärde generationens reaktorer, som lovar betydligt bättre säkerhet och som – kanske ännu viktigare – kan använda det som i dag är kärnavfall som bränsle och vars slutliga avfall ”bara” är radioaktivt i några hundra år i stället för 100 000.

Min utveckling härvidlag påminner lite om den som bland andra George Monbiot och Mark Lynas har genomgått.

I takt med att jag läste mer om fjärde generationens reaktorer blev jag också mer positivt inställd till de kärnkraftverk som finns i dag. Jag anser fortfarande att det är värt att skynda på utvecklingen av den nya tekniken, men jag har inte längre samma känsla av brådska som när jag var nyomvänd.

Den här reflektionen kommer förstås med anledning av olyckan i Fukushima.

En sak som som motståndare till och förespråkare av kärnkraften kan vara eniga om är att mönstret från Harrisburg och Tjernobyl upprepar sig. Den ena sidan ser olyckan som ett bevis för att olyckor är oundvikliga, den andra ser det faktum att skadorna är så begränsade som ett tecken på att riskerna trots allt är hanterbara.

Kärnkraften är per definition högteknologisk och storskalig. Associationer till kärnvapen är svåra att bortse ifrån, och strålning är något osynligt, undflyende och skrämmande. Allt hjälper till att underblåsa rädsla, och förmodligen är det därför känslorna kring ämnet är så starka. Jag får intrycket att motståndare inte sällan ser oss förespråkare som moraliskt förtappade.

Diskussioner jag deltog i på Facebook blev snabbt väldigt emotionella och jag valde efter någon dag att försöka undvika debatt eftersom jag upplevde att jag riskerade att göra mig osams med människor jag tycker om. Det här inlägget är ett försök till lite eftertanke.

Det är naturligtvis alldeles för tidigt att ropa faran över, men läget i Fukushima verkar trots allt stabiliseras.

Jag ska villigt erkänna att olyckan blivit betydligt allvarligare än vad jag hade väntat när jag stöddigt tippade att dödstalet skulle visa sig bli noll, men det verkar i nuläget ändå som om jag kommer att bli sannspådd. Enligt de uppgifter jag har dog en arbetare på kärnkraftverket i en kranolycka, men det är ett dödsfall kunde inträffat i stort sett var som helst  och snarare ska skyllas på jordbävningen än på kärnkraften.

Flera av de hjältemodiga arbetare som fortsätter att försöka få kontroll på situationen har utsatts för stråldoser som inte är omedelbart farliga men vars skadlighet på sikt är svår att bedöma. För alla dem som befinner sig utanför själva kraftverksområdet är dock riskerna för att skadas av strålning mycket små.

Så här långt ser det alltså ut så här: Den värsta jordbävningen under 1900-talet har skakat Japan och förmodligen dödat cirka 18000 människor – de allra flesta av dem i den efterföljande tsunamin. Kärnkraftverken höll för skalvet trots att det var betydligt kraftigare än vad säkerhetssystemen var dimensionerade för. Dock var flodvågen kraftigare än vad systemen klarade och slog ut både kylsystemet och nödkylningens dieselpumpar. Det betydde att restvärmen i kärnbränslet ökade till farliga nivåer. Det är viktigt att understryka att ingen kedjereaktion pågår – värmen kommer av att restprodukter från fissionen sönderfaller. Men utan kylning kan kärnbränslet ändå hettas upp så att det smälter. Även det använda kärnbränsle som relativt nyligen tagits ur reaktorerna riskerar att smälta utan kylning.

Radioaktiva ämnen har släppts ut i atmosfären och för tillfället bör man avhålla sig från att äta mat som producerats i området runt Fukushima, men i övrigt utgör halterna ingen fara för människors hälsa.

För bra förklaringar av vad som hänt och händer rekommenderar jag bloggen Brave New Climate.

Sammanfattningsvis: En allvarlig olycka, men  som förmodligen framgått ovan har den inte nämnvärt påverkat min inställning i frågan. Utveckla i stället för att avveckla, är min slutsats. Inte helt olikt Dagens Nyheter.

Läs mer om fjärde generationens kärnreaktorer på Brave New Climate.

Annika Carlsson-Kanyama, forskningschef på Totalförsvarets forskningsinstitut i Sverige, uttalar sig i en intervju på Nordisk Instititutt for Kunnskap om Kjønns webbplats positivt om ett system med individuella utsläppsrätter.

– Jag tycker individuella utsläppskvoter är en bra idé. Då skulle vi slippa mycket av moraliserandet kring konsumtionen. Det kan lätt bli lite präktigt med alla dessa rekommendationer och listor över vad man kan och borde göra för att minska sin klimatpåverkan. Med individuella utsläppsrätter har man en kvot att förhålla sig till och så kan man göra som man vill. Vill man äta biff varje dag så kan man ju göra det, men då kanske man inte kan åka bil. Att alla får en lika stor kvot tycker jag vore det enklaste och mest rättvisa, sen kan man ju sälja eller köpa sinsemellan.

Individuella utsläppsrätter – eller personliga utsläppskvoter som det också kallas – är en idé som ligger den vänstra delen (i brist på bättre beteckningar) av miljörörelsen varmt om hjärtat. David Jonstad på klimatmagasinet Effekt, och tidigare Arbetaren, propagerar i sin bok Vår beskärda del för modellen. Mer information finns på Effekts webbplats. Men idén har även varit aktuell inom till exempel KD.

I andra läger ses individuella utsläppsrätter som ett oacceptabelt integritetsintrång. När KD:s miljöpolitiska arbetsgrupp presenterade sina förslag manade högerlobbyisten Pär Ström i en debattartikel att ”stoppa Miljöstasi”.

En kritik som riktas mot metoden från motsatt håll är att den är orättvis – den som är rik kan ”köpa sig fri” från uppoffringar.

Integritets- och rättviseaspekterna förtjänar att tas på allvar, men även oaktat dem är jag tveksam till om personliga utsläppsrätter är ett effektivt verktyg mot klimatkrisen. Jag ska här göra ett försök att förklara varför.

Utgångspunkten är att utsläppen av växthusgaser måste regleras. Detta kan åstadkommas i huvudsak på två sätt: Genom att använda marknadsmekanismer (pris på utsläpp) eller genom lagstiftning (det vill säga att myndigheterna planerar och dikterar hur mycket olika verksamheter får släppa ut). I praktiken behöver båda infallsvinklarna kombineras.

När det gäller fördelning finns det flera inneboende problem med lagstiftningsvägen. Ett är att det är väldigt svårt för en myndighet att bedöma behov och planera fördelningen. Ett annat är att i avsaknad av vita marknader tenderar svarta marknader att uppstå, och dessa fungerar sämre än vita.

Vi leker med tanken att varje medborgare får identiskt stora ”individuella utsläppskvoter” som inte får köpas och säljas (eftersom vi inte vill att den rike ska ha större rätt att fördärva atmosfären än den fattige). Självklart kommer dessa utsläppskvoter ändå att handlas, eftersom många fattiga ser en chans att få bra betalt för något som de har begränsad nytta av (de har ju inte bil, bor smått, har inte råd att flyga på semester et cetera). Alltså uppstår en svart marknad med alla dess baksidor, till exempel onödiga transaktionskostnader då man måste smyga och dölja sina affärer.

Då verkar det vettigare att göra handeln så effektiv som möjligt.

Är alltså individuella utsläppskvoter att köpa och sälja (som Annika Carlsson-Kanyama föreslår) lösningen? Nja. Hur ska det gå till i så fall? Konsumenten har då två valutor att hantera – å ena sidan de vanliga pengarna och å andra sidan sina utsläppskvoter. Varje transaktion ska alltså betalas två gånger – eller kanske bara de större, eftersom det troligen blir ogörligt att beräkna utsläppen för ett paket V6.

Jag tror att det är bättre att handeln med utsläppsrätter sker där utsläppen faktiskt sker – vid produktionen. Låt företagen köpa och sälja kvoter. Det blir betydligt lättare att administrera och det är ju också här som den stora potentialen till energieffektivisering finns.

Det här är ungefär vad som redan sker i EU:s utsläppshandelssystem som dock behöver utvecklas. På sikt måste alla sektorer i ekonomin integreras i utsläppshandeln, och kvoterna trappas ned i snabb takt. Och allra viktigast: 100 procent av utsläppsrätterna måste auktioneras.

Kostnaden för utsläppen läggs på priset på varorna, vilket gör att konsumenterna även i detta system får betala för utsläppen. Äter man biff kan man kanske inte åka bil, eftersom båda medför utsläpp som finns inbakade i priset på kött respektive bensin. Detta dessutom utan att varje inköp behöver dras från ett centralt administrerat koldioxidkonto, med allt vad det innebär av storebrorssamhälle.

Men vad med orättvisorna? Ökar inte klyftorna? Nej, det gör de inte. Den fattige kan förstås inte konsumera lika mycket som den rike, men det kan hen ju inte heller i dag. Och med ett pris på utsläpp ökar kostnaderna förstås mer för den som konsumerar mycket än för den som konsumerar lite.

Men det finns ju ändå något tilltalande i tanken att fördela ”rätten till atmosfären” jämlikt. Finns det något sätt att göra det? Ja, faktiskt! De här utsläppsrätterna som företagen har fått köpa och sälja sinsemellan har ju (i den bästa av världar) ursprungligen auktionerats ut av staten och alltså dragit in pengar till statskassan. Dessa pengar representerar nu ”värdet av atmosfären”. Dela upp dem i lika stora delar och betala ut till varje medborgare och – voilá! – alla har fått sin andel!

Eftersom inkomstskillnaderna är så stora blir det förstås ändå groteska skillnader i hur mycket kött var och en kan äta eller hur mycket bil var och en kan köra. Men det är ju inkomstskillnaderna som är problemet och dessa åtgärdas förstås lämpligen genom inkomstomfördelning. Hur detta ska ske är en annan fråga som jag inte kommer att beröra här.

Diskussionen ovan har handlat om handel med utsläppsrätter. Egentligen är en koldioxidskatt troligen lika effektiv som auktionerade utsläppsrätter. Om inkomsterna återförs till medborgarna enligt punkt 4 blir modellen i stort sett identisk med den ”tax & dividend” som James Hansen förespråkar.

Det vanligaste argumentet för en koldioxidskatt framför utsläppshandel är att den är lättare att administrera, att kostnaden blir lättare att förutse för företagen samt att risken för spekulation minskar. Ett argument för utsläppshandel är å andra sidan att marknaden blir mer dynamisk (just genom möjligheten till spekulation) vilket kan öka incitamenten att begränsa utsläppen.

Men hur effektiva marknadskrafterna än är räcker de förmodligen inte för att åstadkomma tillräckliga utsläppsminskningar på den tid vi har till förfogande. Även offentliga investeringar behövs, både i forskning och utveckling och i infrastruktur. Lagstiftning har också sin givna plats – till exempel i form av krav på bränsle- och energieffektivitet för nya bilar och bostäder.

Kungen av knarr har – som vanligt – en hel del klokt att säga.

Den brittiske journalisten James Delingpole är en känd så kallad ”skeptiker”, som ofta citeras gillande ni-vet-var. Här är han i ett samtal med Nobelprisvinnande biologen Sir Paul Nurse:

Kommentarer överflödiga.

Uppdatering: Längre version (h/t @ersv77):

Klippen kommer från ett avsnitt av BBC-serien Horizon med titeln Science under attack. Hela programmet:

Helt kort bara, hänvisar egentligen till min diskussion med Lucas Carlsson för min åsikt om huruvida de svenska ”överblivna” utsläppsrätterna bör säljas eller annuleras, men Jonas Sjöstedt visar på en frapperande okunnighet eller möjligen demagogi när han hävdar att möjligheten att sälja utsläppsrätter är ett ”kryphål” i Kyotoavtalet. För möjligheten att handla med utsläppsrätterna är ju alls inget kryphål utan själva vitsen med systemet.

Beror missuppfattningen på att vänsterpartister (även tillhörande ”högerflygeln”) helt enkelt inte kan acceptera marknaden?

Hint: På engelska heter systemet ”cap-and-trade”. Jonas Sjöstedt och Jens Holm verkar tro att det bara heter ”cap”.

Svårt att låta bli att kommentera Rickard Berghorns inlägg, även om jag egentligen inte har så mycket att tillföra mer än att korrigera ett par missuppfattningar.

Rickard Berghorn har gått igenom titlarna hos styrelsen i Stockholmsinitiativet och jämfört med oss i Uppsalainitiativet och funnit att SI har fler professorer (UI har bara en, Olle Häggström).

Det stämmer förstås. Men det som båda initiativen har gemensamt är att inga av medlemmarna är klimatforskare. Trots det anser sig professorerna i Stockholmsinitiativet kunna avfärda större delen av den kunskapsmassa som klimatforskningen har ansamlat. Uppsalainitiativet ansluter sig i stället till forskningens (mycket breda) huvudfåra, såsom den sammanfattas av IPCC.

Om vilken väg som är den rätta kan man förstås ha olika uppfattningar och det har Rickard Berghorn och jag. Gott så.

Missuppfattningarna då. Att vi presenteras med signaturer på bloggen beror förstås inte på att vi avser att vara anonyma utan på att det är så Blogger fungerar. Vi har inte satt ihop någon utförlig presentationssida eftersom vilka vi är och våra meriter är av underordnad betydelse – det handlar som bekant om att återge vad klimatvetenskapen kommit fram till.

Idén att vi försöker vara anonyma borde vara absurd även för Berghorn då vi som han själv skriver undertecknar våra debattartiklar med namn.

En annan missuppfattning, som inte är Berghorns utan kommer från Jonas N i en kommentar på inlägget, är att ”UI-medlemmar emellanåt skriver under falsk signatur på andra (klimathotsskeptiska) bloggar. Med uttalat syfte att ‘dra ner diskussionen’ på låg nivå.” Kommentaren handlar om mig och bakgrunden är denna:

Jag slutade kommentera under eget namn på  The Climate Scam efter att två andra kommentatorer (en av dem Jonas N) envisats med att dra in mina barn i diskussionen. Jag tyckte att det var obehagligt (en pikant detalj är att den andre personen som ville diskutera mina barn nyligen satt och fyllekommenterade på bloggen ifråga och då bekände vad som verkade vara dråp i ungdomen).

Jag kunde ändå inte helt avhålla mig från att göra ett och annat instick i kommentarsfältet därefter. Då gjorde jag det som anonym, och gjorde senare följande reflektion:

De – tämligen sällsynta – gånger jag återkommit med kommentarer på The Climate Scam har jag i allmänhet gjort det anonymt. Mycket riktigt har det då också varit lättare att ge efter för impulsen att vara ironisk eller på andra sätt försöka sänka en korkad diskussion i stället för att lyfta den. Lågt, visst, men mänskligt.

Det är för övrigt lite underhållande med just Jonas N:s indignation över ”falska signaturer” eftersom han på fullt allvar verkar tro att hans egen signatur är ”äkta” och att han själv inte är anonym.

Han beskriver mig också som ”slemmig, småfalsk och ohederlig” och hävdar att mina kunskaper är undermåliga. Min åsikt i den frågan är att han har fel.

Uppdatering: Bo Jonsson kommenterar Berghorns inlägg på Piprök.

Uppdatering 2: Patrik Lindenfors kommenterar på sin blogg.