Kolla!

Det är, som det heter, mycket nu. Därför verkar det bli tunnsått med inlägg här på bloggen under de närmaste veckorna. Förhoppningsvis blir det några länkrekommendationer varje dag, så ta inte bort mig från rss-läsaren, men räkna inte med mycket i övrigt (om jag inte upptäcker något alldeles extra upprörande). Vid närmare eftertanke kanske det är så det har fungerat ett bra tag, men nu är det i alla fall även officiellt.

Håll däremot koll på LO-Tidningens utvecklingsblogg, där det förhoppningsvis kommer att hända spännande grejer. Vi bygger om tidningens webbplats och smyger inte direkt med vad vi pysslar med. Titta och kom med respons på våra skisser, tipsa om idéer på vad vi bör göra, ös på helt enkelt.

Lite sorgligt att se hur många som reflexmässigt beger sig ut på ökenvandring i Lars Vilks-debatten. Att Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson svajar i stödet för yttrandefriheten som hon gör i Fokus är inget mindre än en skandal och borde resultera i avgångskrav eller medlemsflykt (jag är inte medlem).

Erik Svensson på Biology & Politics håller jag ofta med, men hans avsmak för allt liberalt leder honom fullständigt vilse här – utebliven upprördhet (från vissa) över mordet på Björn Söderberg är inte ett argument för uteblivet stöd för Lars Vilks.

För tydlighets skull: Alla som hotas, det må vara av nazister, islamister, kristna fundamentalister, sionister eller – till och med – vänsterextremister, ska kunna räkna med vårt oreserverade stöd för sin yttrandefrihet. Det spelar ingen roll att Jihad Jane är en förvirrad enstöring och ingen al-Qaida-operatör. Det spelar ingen roll om ”ingen muslim i hela världen [...] stöder ett attentat mot Lars Vilks” (vilket dessutom är demonstrativt osant).

Argumentet att muslimer är så utsatta att deras religion kräver speciell hänsyn håller inte heller. Som Per Bauhn skriver i SvD:

Men vi kan också kräva av vuxna normala människor att de ska kunna ifrågasätta sina egna känslomässiga reaktioner och hur dessa reaktioner omsätts i handling. Det är ett allvarligt misstag om vi i våra resonemang kring religiös tro gör undantag för de troende, och frånkänner dem ett ansvar för hur de reagerar på upplevda utmaningar mot deras tabun. Om man på fullt allvar menar att fromma inte kan kontrollera den stora vrede som de känner mot hädare, så har man i praktiken givit dem en psykiatrisk diagnos som förklarar dem oförmögna att leva i ett fritt samhälle.

Allra mest motbjudande är de (de finns) som implicit vill gradera ned Lars Vilks yttrandefrihet med hänvisning till verkets usla kvalitet. Jag blir – faktiskt – mållös.

Uppdatering: Erik Svensson är, förståeligt nog, måttligt förtjust i att kallas Fundamentalismens apologet. Jag har lämnat följande kommentar på hans blogg:

Tänkte skriva ett inlägg där jag bemöter din kritik men inser att jag inte har så mycket nytt att tillföra, så det får räcka så här:

1. Du har rätt i att min rubrik är mer än lovligt bajsnödig. Önskar att jag kunde skylla på en rubriksättare, men det är ju bara jag här.

2. Man kan – och bör – diskutera Vilks konst, hans ”budskap” etc, men jag vidhåller att det är olämpligt att göra det i samband med mordkomplotten eftersom det oundvikligen blir en glidning. ”Visst har Vilks rätt att rita vad han vill, men …”

Peter Englund formulerar det kort och koncist: ”Ställd inför nyheten att de extremistiska hoten mot Lars Vilks uppenbarligen börjat röra sig från ord till handling, finns det bara en sak att göra: att ta avstånd från den här fanatismen – utan glidningar, utan reservationer, utan relativiseringar och utan på skruvar ställda förbehåll – och ställa sig på den hotades sida.”

3. Vad gäller Ulrika Knutson är hennes ordförandeskap i Publicistklubben ingen yttrandefrihetsfråga utan en fråga om hon försvarar föreningens grundläggande värden. Jag har, med hänvisning till ovanstående, svårt att se att hon gör det. Men jag är ju som sagt inte medlem.

DN:s nya strategi med hård ransonering av pappersmaterialet på nätet märks allt tydligare. Det är symptomatiskt att kulturdelens stort uppslagna inlägg i konservatismdebatten av Johan Tralau inte finns på nätet och alltså inte går att länka till. Uppmuntrar inte riktigt debatt.

Inte heller papperstidningens huvudnyhet om de illavarslande arktiska metanutsläppen har redaktionen funnit för gott att lägga ut på nätet.

Som Joakim Jardenberg skriver får DN naturligtvis hantera sitt material precis som de vill, men det är faktiskt märkligt hur man får det här till ett försäljningsargument för papperstidningen. För min del har en produkt som så tydligt kommer från en annan tidsålder inte mycket att komma med. Fail, som ungdomarna säger.

Kan inte sluta skratta.

Simon K skrev i en tänkvärd kommentar härom dagen att han saknar idédebattörer som Rasmus Fleischer och Isobel Hadley-Kamptz i klimatdebatten. Jag instämmer i den efterlysningen men har inget större hopp om att den kommer att hörsammas.

Förra våren skrev jag en artikel på Newsmill där jag anklagade den svenska bloggosfären för att vara pubertal och navelskådande. Artikeln var avsiktligt tillspetsad och svepande i sin kritik, och jag lyckades också med konststycket att inte få något som helst medhåll i kommentarerna. Men mitt intryck, att frågor som inte direkt berör media i någon form har svårt att riktigt få fäste, består.

Det är symptomatiskt att när en internetveteran som Oscar Swartz gör ett inhopp (i ett blogginlägg och i en kolumn i Computer Sweden) sällar han sig till klimathotsförnekarna. Argumenten han åberopar är de gamla välidisslade, men därunder finns föreställningen att ”nördarna” granskat ”makten” (alltså klimatforskarna) på ett sätt som inte ”gammelmedia” klarar av.

De traditionella medierna har lyckats minst lika dåligt med att bevaka klimatfrågan som de nya, men det är naturligtvis ett misstag att tro att det är på förvirrarbloggarna man hittar kunskap. Genom Oscar Swartz raster blir dock förtalade forskare makthavare som granskas av sanningssökande nördar.

Joakim Jardenberg, som är något av stormästare inom sociala medier i Sverige, kommenterade igår på Google Buzz Aftonbladets huvudledare i starkt kritiska ordalag. Han upprördes över Eva Franchells ounderbyggda insinuationer om att Maggie Thauersköld Crusell skulle ha förbindelser med amerikansk ultrahöger. Det uppstod en diskussion som även kom att beröra klimatfrågan som sådan. Jag dristade mig att påpeka att Franchells guilt-by-association-resonemang  förbleknar bredvid dem som ofta förekommer på Thauersköld Crusells egen blogg. Jag bemötte också Niclas Strandh, ännu en bloggveteran, som hävdade att klimatfrågan var lika avgjord som frågan om Mac eller Windows.

Jardenbergs reaktion: ”Men ni är ju för fan inte kloka någonstans. Mats, Anders, kan ni vara snälla och kapa någon annan tråd.” På Twitter länkar han sedan till Buzz-tråden och menar att bland annat mina kommentarer illustrerade Godwins lag.

Det blev spretigt det här, men sammanfattningsvis är mitt intryck att det än så länge inte verkar finnas något större hopp om att nätaktivisterna ska ställa sig på vetenskapens sida i den här frågan. Förhoppningsvis kan detta förändras. För de behövs.

Eva Franchell skriver på Aftonbladets ledarsida om hur ”De urkonservativa lever i förnekelse”. Artikeln pekar korrekt på att IPCC:s problem inte är den felaktiga uppskattningen av avsmältningstakten för Himalayas glaciärer, utan det sätt på vilket organisationens ledning agerade när felet uppdagades. Arrogans och senfärdighet har givit klimathotsförnekarna oförtjänt uppmärksamhet.

Mest känd inom den svenska förnekarrörelsen är troligen Maggie Thauersköld Crusell, som förutom sitt bloggande på The Climate Scam även skriver krönikor för högerkristna Världen Idag. Med det som bakgrund ställer Aftonbladet frågan om vilka kopplingar det finns mellan svenska klimathotsförnekare och amerikansk kristen höger.

Några sådana kopplingar har jag inte sett belägg för, och jag tycker inte heller att detta är den viktigaste frågan just nu. Det är inte främst på vetenskapsfientliga bloggar utan i riksmedier som svenska folket möter klimathotsförnekarna.

Genom att i förbigående citera rubriken från Elisabet Höglunds krönika härom dagen lyckas Eva Franchell sortera in Höglund i förnekarfacket utan att bryta mot hederskoden att inte kritisera en kollega på samma tidning, men lite mer klarspråk skulle vara på sin plats. Svenska – och utländska – medier har misslyckats grovt med att skildra klimatfrågan på ett rättvist sätt och i stället hukat bakom den föregivna journalistiska skyldigheten att ”låta båda sidor komma till tals”.

Det är det haveriet i slow motion vi nu bevittnar. Offren är de forskare som söker kunskap om klimatet, allmänheten som är beroende av medierna för korrekt information, och i slutänden alla som drabbas av de farliga klimatförändringar som blir omöjliga att undvika när åtgärderna för att motverka dem dröjer.

Det förtiger Eva Franchell. Det är den verkliga förnekelsen, och det är en tanke som verkligen svindlar.

Desinformationsmaskinen mal vidare. I dag är det Thomas Gür i Svenska Dagbladet som rapar upp de vanligaste missuppfattningarna om vad han kallar ”Den politiserade klimatvetenskapen”.

Hur det egentligen ligger till med Phil Jones ”nyanseringar” och IPCC-rapporternas underlag kan man med fördel läsa om på Uppsalainitiativet, eller kanske ännu hellre på Real Climate.

Politiseringen ligger inte i vetenskapen utan i bevakningen av denna, på ledar- och debattsidor i brittiska tabloider och svenska morgontidningar. Att Thomas Gür inte förstår innebörden av begreppet statistisk signifikans må vara honom förlåtet, och att han underlåter att sätta sig in i ämnet han skriver om gör honom inte precis unik i svenska eller utländska medier, men att han utifrån sin okunskap tolkar verkligheten enligt ett neokonservativt raster beror naturligtvis på att han är propagandist snarare än journalist.

Att sedan länge avlivade faktoider stapplar vidare i Svenska Dagbladet är sorgligt med tanke på tidningens föregivna kvalitetsambitioner. Tyvärr är det bara ännu ett tecken på ett allmänt förfall i journalistiken som visat sig fullständigt prisgiven åt den reaktionära propagandaapparaten. Det börjar kännas väldigt obehagligt.

• Google Wave bye-bye

  Jaha. Med tanke på hur tomt det ekar bland vågorna är det förstås ingen överraskning att besökssiffrorna för Google Wave har sjunkit kraftigt. jag tror dock att det är väl tidigt att skriva dödsruna. Naturligtvis var Google medvetet om att man inte ersätter e-posten i en handvändning, och jag är övertygad om att det kommer flera nya vågor (häpp) av Wave-användning. För det är en bra tjänst, sedan får korparna kraxa bäst de vill.

• Afghanistanbloggen

  Att Fredrik Wass kan skriva visste vi sedan tidigare. Jag kommer att följa hans bloggande från FN-tjänstgöringen i Afghanistan med stort intresse och jag vet att jag blir långt ifrån ensam.

• Kopian har också sitt värde

  Missade Fredrik Lindström om fildelning i Aftonbladet före helgen men upptäckte nu via Mymlan. Läs!

Jag har haft Google Wave i några månader nu men har ännu inte funnit någon användning för den. Det beror inte på att det är något fel på applikationen utan på att motviljan bland andra användare är så stor. Det är helt enkelt väldigt ensamt bland vågorna.

Synd, för Wave har enorm potential som fusion av wiki, mail och direktmeddelanden. För dem (oss) som samarbetar om dokument finns det stora fördelar jämfört med att skicka mail mellan sig och även jämfört med tjänster som Google Docs.

Visst finns det barnsjukdomar. Wave är fortfarande långsamt och en smula ostadigt, och jag önskar exportmöjlighet till .doc- eller rtf-format. Men först och främst behöver jag fler att vinka till.

Hoppas att fler vågar sig ut bland vågorna under 2010.