Det har varit tyst här ett tag och jag kontemplerar vad jag ska göra med bloggen, men i väntan på att jag återupptar länkblänkandet och/eller skriver lite eget tänkt vill jag hjälpa till att piska upp något som kanske kan bli en smärre bloggstorm.

”Kissie’s” är en obehaglig blogg som tydligen är en av de, om inte den, största i Sverige, och som därmed drar in en hel del pengar på annonser. Inte så upprörande i jämförelse med Khaddaffis mordorgier eller andra grymheter i världen, men ändå värt att reagera mot. Vilket skarpa Kwasblogg gjort med ett öppet brev till Kissies annonsörer:

Vad jag kan göra är att informera er, Tele2, Interflora, Webtraffic, Bubbleroom, GratisBio, Netonnet, Kia Motors, Telenor, Adtech, StylesOfSweden och SMSGULD, om att nu strunta i hur dåligt Kissie gång på gång beter sig mot sin omgivning och glatt börja annonsera där igen – det är ett utmärkt bra sätt att visa att ni bara bryr er om klick och pageviews och hjärtligt skiter i vilka sammanhang ni syns i. Och jag lover er – det kommer sätta spår i min bild av er som företag. Min och förmodligen många andras.

Instämmer helhjärtat.

Jodå, pursvensken är klimathotsförnekare också. Av det allra mest debila slaget förstås:

Samtidigt som man är på väg att frysa fingrar och tår av sig fortsätter man att babbla om Global Uppvärmning. Många av de värsta olycksprofetiorna har redan motbevisats av verkligheten men många forskare – som vet hur det går till att skaffa sig statliga anslag – fortsätter att hetsa.

Den gamle världsreportern har blivit en insnöad kverulant som har svårt att ta sig utanför huset på Värmdö. Man kan förstå att han blir bitter.

Vet inte helt säkert vad det säger om Sverige och svenska medier 2010 att Expressen trycker Ulf Nilsons rasbiologiska funderingar om muslimers och ”pursvenskars” födelsetal med uppmaning till de senare att Vakna och inse att ett krig pågår och försvara sig. Men det är inte vackert.

Den senaste låtsasstormen i den patetiska ursäkt till valbevakning som våra så kallade mainstreammedier består oss med får mig att tänka tillbaka på när Jon Stewart metaforiskt örfilade upp Paul Begala och Tucker Carlson på Crossfire 2004. Faktiskt, ärligt talat, ett av tv-historiens vackraste ögonblick. (Och nedslående nog har det naturligtvis bara blivit värre sedan dess.)
 

Som bekant (och som synes) kör jag Flattr här på bloggen. Än så länge är det väl mest (kanske uteslutande) personer som bloggar själva som flattrar, men jag hoppas att även ni som bara läser startar konto (betan är numera öppen) och börjar sponsra oss som skriver med några ören då och då. För egen del har jag inget större hopp om att dra in några betydande summor – det ämnesområde jag främst bloggar inom röner som bekant inget överväldigande intresse i den svenska bloggosfären.

Fortfarande är Flattrknappen ganska sällsynt och i alla fall jag har ännu bara ett litet fåtal bloggare att fördela mina månadseuro emellan, men jag vill ha fler så jag samlar alla jag hittar under taggen Flattrable i min Delicious. Hittills har jag Mymlan, Jocke, Nikke Lindqvist, Jeroen samt Rasmus Fleischer i samlingen. Men jag vill ha många fler, så lägg url:er i kommentarer nedan. Och bokmärk Flattrable-sidan!

Kommentarer överflödiga.

Nu har jag – äntligen – installerat Flattr på emretsson.net. Tack till @jocke som var bussig nog att bistå med en inbjudan och dessutom har en bra förklaring av vad det är. För den som inte orkar läsa där kan jag kort sammanfatta med att det är en tjänst för mikrobetalningar som gör det lätt för dig att ge lite finansiell uppmuntran till bloggare (eller fotografer, musiker etc) som förtjänar det. Du sätter in en summa på din Flattr, och varje månad dras ett visst belopp från den summan och fördelas på de bloggare som du har valt att flattra(?) – vilket du alltså gör genom att klicka på Flattr-knappen. Gillar du många inlägg blir det mindre pengar för varje inlägg, är du mer sparsam med din uppmuntran blir varje klick desto mer värt.

Kolla!

Det är, som det heter, mycket nu. Därför verkar det bli tunnsått med inlägg här på bloggen under de närmaste veckorna. Förhoppningsvis blir det några länkrekommendationer varje dag, så ta inte bort mig från rss-läsaren, men räkna inte med mycket i övrigt (om jag inte upptäcker något alldeles extra upprörande). Vid närmare eftertanke kanske det är så det har fungerat ett bra tag, men nu är det i alla fall även officiellt.

Håll däremot koll på LO-Tidningens utvecklingsblogg, där det förhoppningsvis kommer att hända spännande grejer. Vi bygger om tidningens webbplats och smyger inte direkt med vad vi pysslar med. Titta och kom med respons på våra skisser, tipsa om idéer på vad vi bör göra, ös på helt enkelt.

Lite sorgligt att se hur många som reflexmässigt beger sig ut på ökenvandring i Lars Vilks-debatten. Att Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson svajar i stödet för yttrandefriheten som hon gör i Fokus är inget mindre än en skandal och borde resultera i avgångskrav eller medlemsflykt (jag är inte medlem).

Erik Svensson på Biology & Politics håller jag ofta med, men hans avsmak för allt liberalt leder honom fullständigt vilse här – utebliven upprördhet (från vissa) över mordet på Björn Söderberg är inte ett argument för uteblivet stöd för Lars Vilks.

För tydlighets skull: Alla som hotas, det må vara av nazister, islamister, kristna fundamentalister, sionister eller – till och med – vänsterextremister, ska kunna räkna med vårt oreserverade stöd för sin yttrandefrihet. Det spelar ingen roll att Jihad Jane är en förvirrad enstöring och ingen al-Qaida-operatör. Det spelar ingen roll om ”ingen muslim i hela världen [...] stöder ett attentat mot Lars Vilks” (vilket dessutom är demonstrativt osant).

Argumentet att muslimer är så utsatta att deras religion kräver speciell hänsyn håller inte heller. Som Per Bauhn skriver i SvD:

Men vi kan också kräva av vuxna normala människor att de ska kunna ifrågasätta sina egna känslomässiga reaktioner och hur dessa reaktioner omsätts i handling. Det är ett allvarligt misstag om vi i våra resonemang kring religiös tro gör undantag för de troende, och frånkänner dem ett ansvar för hur de reagerar på upplevda utmaningar mot deras tabun. Om man på fullt allvar menar att fromma inte kan kontrollera den stora vrede som de känner mot hädare, så har man i praktiken givit dem en psykiatrisk diagnos som förklarar dem oförmögna att leva i ett fritt samhälle.

Allra mest motbjudande är de (de finns) som implicit vill gradera ned Lars Vilks yttrandefrihet med hänvisning till verkets usla kvalitet. Jag blir – faktiskt – mållös.

Uppdatering: Erik Svensson är, förståeligt nog, måttligt förtjust i att kallas Fundamentalismens apologet. Jag har lämnat följande kommentar på hans blogg:

Tänkte skriva ett inlägg där jag bemöter din kritik men inser att jag inte har så mycket nytt att tillföra, så det får räcka så här:

1. Du har rätt i att min rubrik är mer än lovligt bajsnödig. Önskar att jag kunde skylla på en rubriksättare, men det är ju bara jag här.

2. Man kan – och bör – diskutera Vilks konst, hans ”budskap” etc, men jag vidhåller att det är olämpligt att göra det i samband med mordkomplotten eftersom det oundvikligen blir en glidning. ”Visst har Vilks rätt att rita vad han vill, men …”

Peter Englund formulerar det kort och koncist: ”Ställd inför nyheten att de extremistiska hoten mot Lars Vilks uppenbarligen börjat röra sig från ord till handling, finns det bara en sak att göra: att ta avstånd från den här fanatismen – utan glidningar, utan reservationer, utan relativiseringar och utan på skruvar ställda förbehåll – och ställa sig på den hotades sida.”

3. Vad gäller Ulrika Knutson är hennes ordförandeskap i Publicistklubben ingen yttrandefrihetsfråga utan en fråga om hon försvarar föreningens grundläggande värden. Jag har, med hänvisning till ovanstående, svårt att se att hon gör det. Men jag är ju som sagt inte medlem.