Det finns ju egentligen inte särskilt mycket att säga om massakern på Ship to Gaza som inte andra säger betydligt bättre.

Men det är trots allt både fascinerande och deprimerande att se att svensk höger går bort sig så totalt. MUF-ordföranden Niklas Wykman kallar massakern för ”en seger för hela Gaza”, medan Dick Erixon lyckas få det till att ”Gaza-aktivister attackerade israeliska soldater”. Vore det inte så ofantligt sorgligt skulle jag vilja skratta åt eländet.

Är det rätt eller fel att Barack Obama får fredpriset?

Min omedelbara reaktion var att det är helt uppåt väggarna, men ett par timmar senare har jag svängt.

Först en disclaimer: Jag är en obamaniac. Gillar karln, gillar hans politik, gillar hans pragmatism.

Trots det tyckte jag först att den norska Nobelkommittén gjort ett galet val eftersom Obama de facto bara varit president i drygt ett halvår och ännu inte hunnit uträtta särskilt mycket.

Eller har han inte det?

Bara genom att bli vald, genom en av de mer värdiga presidentvalskampanjerna i modern tid, har han åstadkommit en monumental förändring. Dessutom har han visat enorm handlingskraft i ämbetet, även om en motspänstig republikansk minoritet i kongressen har lyckats bromsa mycket av förändringsarbetet. Bara se vad miljöskyddsmyndigheten EPA har åstadkommit i fråga om lagstiftning om växthusgasutsläpp, bergstoppsbrytning av kol och annat.

Den oro för att priset ska slå tillbaka mot Obama i USA som till exempel Patrik Lindenfors ger uttryck för är missriktad. Högerkrafterna hatar honom lika mycket utan som med ett Nobelpris.

Visst hade det varit säkrare för norrmännen att vänta och se ett år, men genom att redan nu uppmärksamma vad Obama betyder för klimatet (i flera betydelser) i världen har kommittén i stället visat stort mod. Jag är imponerad.

Om fredspriset i DN (I, II, III, IV, V, VI) och i SvD (I, II, III, IV, V)

Uppdatering: Thomas Engström formulerar i Fokus betydligt mer vältaligt och utförligt varför Barack Obama förtjänar priset.

Kan en rejäl knuff för kärnenergi vara ett sätt att samla stöd för klimatlagstiftningen i den amerikanska senaten? Grists Kate Sheppard spekulerar i de banorna efter gårdagens hearing i senatens miljöutskott. Många republikaner hänger i och för sig fortfarande kvar vid gamla trötta ”skeptiska” frågeställningar, skriver hon.

But for a handful of Republican senators on the committee, the role of nuclear power in the bill will be a significant deal-maker (or breaker, perhaps). Lamar Alexander (R-Tenn.) and Mike Crapo (R-Idaho) both indicated that support for nuclear energy would be major factors. “For the next 20 years if we really want to deal with global warming, we only have one option … to double nuclear power plants,” said Alexander.

Energiminister Steven Chu höll med om att kärnkraften kommer att bli en vital del av framtidens energimix och påpekade att hans departement har gjort det lättare att få lånegarantier för nya kärnkraft.

Steven Chu har också sett till att projektet med långtidsförvaring av kärnkraftsavfall i Yucca Mountain har avbrutits. I stället vill han utveckla tekniken för att ”bränna” det högaktiva avfallet i snabba breedreaktorer. Kontrasten mot Sverige, där Svensk kärnbränslehantering slutligt bestämt sig för att gräva ned det svenska avfallet, är tydlig. Och sorglig för vår del, men det är bara att hoppas att vi hinner riva upp beslutet innan den värdefulla tillgång som kärnavfallet faktiskt är förvandlas till en säkerhetsrisk i 100 000 år.

Steven Chu har för resten också skurit ner utvecklingen av den hiskeligt ineffektiva tekniken för vätgasdrivna bilar. Kan man annat än gilla en sådan man?

Henry Waxmans och Ed Markeys lagförslag American Clean Energy and Security Act som med minimal marginal röstades igenom i det amerikanska representanthuset i slutet av juni, är nu på väg till senaten.

I dag håller senaten en hearing om hur lagstiftarna ska kunna ta sig an klimatförändringarna. Bland dem som ska vittna finns energiminister Steven Chu och EPA-chefen Lisa Jackson.

Politik- och statistikgurun Nate Silver på FiveThirtyEight.com räknar på hur lagförslaget ska kunna få 60 röster i senaten och därigenom undkomma en republikansk filibuster. Hans slutsats, som jag tolkar det, är att det sitter hårt åt men inte är omöjligt.

Amerikanerna ser klimathotet som allvarligt, men majoriteten vill inte veta av något klimatpaket om kostnaden för åtgärderna blir 175 dollar (ca 1 400 kronor) per år och hushåll eller mer, skriver The Economist. Det är mindre än fyra kronor per dag. Suck.

Paul Krugman tar ånyo upp klimathotet i sin senaste kolumn, och det är faktiskt bland det skarpaste jag läst i frågan. Betraying the Planet – Förräderi mot planeten – är rubriken, och det handlar om de 212 kongressledamöter som röstade emot Waxman-Markey i representanthuset i förra veckan.

[W]e’re facing a clear and present danger to our way of life, perhaps even to civilization itself. How can anyone justify failing to act?

Well, sometimes even the most authoritative analyses get things wrong. And if dissenting opinion-makers and politicians based their dissent on hard work and hard thinking — if they had carefully studied the issue, consulted with experts and concluded that the overwhelming scientific consensus was misguided — they could at least claim to be acting responsibly.

But if you watched the debate on Friday, you didn’t see people who’ve thought hard about a crucial issue, and are trying to do the right thing. What you saw, instead, were people who show no sign of being interested in the truth. They don’t like the political and policy implications of climate change, so they’ve decided not to believe in it — and they’ll grab any argument, no matter how disreputable, that feeds their denial.

Förräderi är en allvarlig anklagelse, och det är inte helt obegripligt att en svensk så kallad ”skeptiker” som Per Welander reagerar.

Yttrandefrihet är ingenting att ta lätt på och varken Krugman eller jag (eller James Hansen) förespråkar vad jag vet några inskränkningar av den. Däremot bör naturligtvis den som aktivt motarbetar åtgärder för att bromsa klimatförändringarna ställas till svars. Vetenskapen finns, den är inte komplett och kommer aldrig att bli men det är ingen ursäkt för att underlåta att agera på basis av den information som finns.

[T]he existential threat from climate change is all too real. Yet the deniers are choosing, willfully, to ignore that threat, placing future generations of Americans in grave danger, simply because it’s in their political interest to pretend that there’s nothing to worry about. If that’s not betrayal, I don’t know what is.

Filurer som Per Welander, Maggie Thauersköld och andra förvirrare är fria att torgföra sina idéer bäst de kan, men när personer på politiska förtroendeposter eller betydelsefulla positioner i näringslivet struntar i vetenskapen sviker de det uppdrag som medborgarna anförtrott dem. Självklart måste det få konsekvenser.

Uppdatering: I ett senare inlägg, Skulden i en ogrundad tro, fortsätter jag den här diskussionen.

ACESA, American clean energy and security act, även kallad Waxman-Markey efter lagförslagets huvudförfattare,röstades igenom i USA:s representanthus i natt. Men det blev hårt, siffrorna blev 219-212.

Än är det en bra bit kvar innan ACESA blir lag. Att nå 60 röster i senaten blir ingen lätt match. Farhågor finns för att det ska vattnas ur ytterligare. Men första steget är taget.

I natt svensk tid skrivs amerikansk historia. Då väntas nämligen representanthuset rösta om ACESA, det stora klimat- och energipaketet som bland annat ska införa ett system för cap & trade – utsläppsbegränsningar och utsläppshandel - i den amerikanska ekonomin. Demokraterna med talmannen Nancy Pelosi i spetsen verkar lita på att lagförslaget ska gå igenom, men det kan bli knappt. Enligt Politico bearbetar Pelosi, energiministern Steve Chu och Vita husets stabschef Rahm Emanuel in i det sista både tveksamma demokrater och moderata republikaner för att säkra stöd för lagförslaget. Det handlar inte bara om att få ihop tillräckligt antal röster utan också om att ge möjlighet för sårbara nyvalda demokratiska ledamöter i konservativa distrikt att rösta nej, och därmed förbättra utsikterna till omval.

De flesta med insikter i vetenskapen bakom klimatfrågan är överens om att lagförslaget är otillräckligt, men många manar ändå till stöd med motiveringen att en otillräcklig lag är bättre än ingen lag alls och att mer ambitiösa mål inte har några chanser att ta sig igenom kongressen. Andra anser att förslaget helt enkelt är för dåligt för att förtjäna stöd.

Utan några särskilda kunskaper om det amerikanska politiska systemet räknar jag in mig i den förstnämnda kategorin. De hårda förhandlingarna i utskotten skvallrar om att strängare utsläppsbegränsningar inte är att tänka på i dagsläget. ACESA sätter däremot ett ramverk på plats där innehållet kan skärpas när de negativa följderna av klimatförändringarna (vilket vi tror) efter hand blir tydligare. Det ä’r värdefullt.

Paul Krugman fortsätter med klimatfrågan och pekar på det självklara: Att Henry Waxmans och Ed Markeys lagförslag i den amerikanska kongressen naturligtvis inte är perfekt men att det är vad som bjuds, och att det är vida överlägset ingen lag alls. Han tar också ställning mot idén att utsläppshandel (cap-and-trade) skulle vara sämre än koldioxidskatt.

In principle, emission taxes and tradable emission permits are equally effective at limiting pollution. In practice, cap and trade has some major advantages, especially for achieving effective international cooperation.

Det verkar sannolikt att representanthuset röstar igenom lagförslaget. Dess öde i senaten ter sig i mina ögon mer osäkert.

Maggie på The Climate Scam diskuterar också Krugmans artikel. Om jag tolkar henne rätt tvivlar hon på att avsikten med lagförslaget över huvud taget är att bromsa klimatförändringen. Jag tror att hon har fel.

Paul Krugman skriver om klimat igen och det är förstås lysande igen. Nu gäller det Kina, som fortfarande envist spjärnar emot alla krav på bindande utsläppsbegränsningar.

Ett av argumenten som de kinesiska förhandlarna åberopat är att mycket av landets utsläpp härrör från produktion av varor som exporteras till och konsumeras av länder i väst, och att det då är orättvist att Kina ska bära bördan av begränsningarna. Som Krugman påpekar blir den logiska följden av detta resonemang att bördan i stället då måste falla på de utländska konsumenterna – genom en koldioxidtull som återspelar de utsläpp som produktionen givit upphov till. Men kineserna avvisar sådana tullar med att de står i strid med frihandelsprinciperna.

Krugman skriver:

Sorry, but the climate-change consequences of Chinese production have to be taken into account somewhere. And anyway, the problem with China is not so much what it produces as how it produces it. Remember, China now emits more carbon dioxide than the United States, even though its G.D.P. is only about half as large (and the United States, in turn, is an emissions hog compared with Europe or Japan).

Ett handelskrig är förstås knappast lösningen på den kinesiska klimatknuten. Men varken Krugman eller Charlie McElwee på China Environmental Law berör tullinkomsternas användning.

Om alla intäkter från västs koldioxidtullar återinvesteras i ren energi och miljöteknik i Kina blir det i alla fall tydligt att det inte i första hand handlar om att skydda de importerande ländernas egna industrier, utan just om att begränsa utsläppen. Kina har ju också länge krävt bistånd för miljöarbetet, motiverat med att klimatförändringarna i första hand är orsakade av de industrialiserade ländernas historiska utsläpp.

En koldioxidtull som återförs till Kina skulle vara just ett sådant bistånd, även om intäkterna förstås inte skulle motsvara förlusterna på grund av högre priser i konsumentledet. Att få ner utsläppen är inte gratis. Men när pengarna investeras i ren teknik bär tullen på fröet till sitt eget avskaffande.

Självklart vore det bästa alternativet om Kina införde ett utsläppstak. Det ser dock inte ut som det kommer att ske, och därför börjar det bli dags att hitta en nödlösning.

Ingen har väl lyckats missa att det i dag är 100 dagar sedan Barack Obama svors in som USA:s 44:e president. Siffran 100 har förstås ingen reell betydelse, men sedan Roosevelts dagar lever föreställningen att det är med ett färskt mandat den nya presidenten kan genomföra de stora förändringarna.

Och det har Barack Obama mycket riktigt gjort.

I Sverige har det gigantiska ekonomiska stimulanspaketet och hjälpinsatserna för hotade banker och biltillverkare fått störst uppmärksamhet, tillsammans med initiativ som stängningen av Guantanamofängelset, avskaffandet av tortyrliknande förhörsmetoder, planen för tillbakadragande från Irak och den militära upptrappningen i Afghanistan. Mycket har han tvingats till av de bistra omständigheterna, men allt ligger i linje med vad han utlovade i valkampanjen.

Jag blev ganska tidigt under primärvalskampen övertygad om att Obama var den bästa kandidaten, men länge gnagde ett tvivel – var han trots allt en hal mittenpolitiker som skulle offra de progressiva principerna på pragmatismens altare? En retoriker med fluffiga visioner om samarbete över partigränserna men utan vilja eller kraft att ta strid när de oundvikliga motsättningarna materialiserades?

Hittills verkar tvivlen vara obefogade. Snarare känns det som om jag undervärderade Barack Obama. Som Niclas Bladfäldt skriver ser han ut att kännetecknas av en ovanlig kombination av självförtroende och ödmjukhet som skapar förutsättningar för bestående förändring.

Han verkar dessutom fast besluten att genomdriva två saker som fundamentalt kommer att förändra USA och världen. Jag talar naturligtvis om allmän sjukvård och – ännu större – en grön energirevolution.

När förra Kansaguvernören Kathleen Sebelius nu har svurits in som ny hälsovårdsminister är sjukvårdsreformen ett stort steg närmare verklighet – även om motståndet från de alltmer reaktionära republikanerna i kongressen naturligtvis inte ska underskattas. Värt att komma ihåg är också att det, åtminstone till en början, inte kommer att bli tal om något statligt finansierad á la Sverige, utan systemet med privata försäkringar kommer att finna kvar i botten.

Den verkligt stora utmaningen för Obama blir dock att frigöra USA från fossilberoendet och rädda klimatet. Henry Waxmans och Ed Markeys lagförslag bereds just nu i representanthusets energi- och handelsutskott. Det är tveksamt om kongressen kommer att hinna ta ställning till ett färdigt förslag före Köpenhamnsmötet i december, men i vilket fall som helst kommer det faktum att processen på allvar är i gång att ge USA en hel del trovärdighet i förhandlingarna.

En grundpelare i Waxman-Markey-förslaget är ett system med utsläppshandel – cap and trade – och det är sannolikt den del som kommer att möta störst motstånd i framför allt senaten. Men som Michael A. Livermore påpekar i Grist kan faktiskt Obama inrätta ett utsläppstak, komplett med handel med utsläppsrätter, utan kongressen. Detta sedan miljöskyddsmyndigheten EPA betecknat koldioxid som en förorening som myndigheten därmed är skyldig att reglera.

Med ett sådant hot i bakgrunden kommer kongressen sannolikt att vara mer samarbetsvillig.

Climate Progress sammanfattar föredömligt Obamaadministrationens resultat på klimatområdet under de första 100 dagarna.