Klimatfrågan har varit tämligen iskall en längre tid och tystnaden på den här bloggen är ett symtom på det. Klimatmötet i Bonn nyligen fastnade, som så många av föregångarna, i procedurfrågor och oenighet om Kyotoprotokollets framtid. Utsikterna inför vinterns möte i Durban verkar dystra.
Kinas ovilja att gå med på bindande utsläppsminskningar är ett av de stora hindren för ett globalt klimatavtal. Klas Eklund, som igår kväll höll årets Wibbleföreläsning med rubriken ”Grön kapitalism”, lyckades i det sammanhanget tända en strimma av hopp. Enligt honom agerar Kina med allt mer kraft mot miljöproblemen, men inte som en eftergift till resten av världen utan av ren självbevarelsedrift. Den kinesiska kolkraften är en dödsindustri – tusentals kolgruvearbetare dör i olyckor varje år och luftföroreningar anses orsaka hundratusentals för tidiga dödsfall årligen.
Klas Eklunds föreläsning innehöll få nyheter om man läst hans utmärkta bok, men var icke desto mindre uppfriskande. Att jag tycker det beror förstås inte minst på att jag huvudsakligen delar hans analys. Vi ser båda ett globalt pris på växthusgasutsläpp som den ideala lösningen på problemet men är pessimistiska om utsikterna till att ett sådant kommer till stånd. I avsaknad av ett sådant ser vi ett lapptäcke av nationella eller regionala regleringar som inte räcker till men är det bästa vi kan förvänta oss.
Vi är även överens om att planekonomiska experiment och nolltillväxt är både oönskade och orealistiska, och liksom Eklund tycker jag mig se att dessa visioner är mål som förklätts till medel. :
Min slutsats är att de som förespråkar planekonomiska lösningar för miljön egentligen inte är särskilt intresserade av miljön i sig. Det är planekonomin de vill ha – och argumenten växlar med tidsandan.
Under frågestunden bad jag honom kommentera koldioxidtullar som ett sätt att tvinga fram en prissättning även på utsläpp i länder som själva inte begränsar dem. Jag har propagerat för en variant av sådana tidigare (inspirerad av ingen mindre än Paul Krugman) och då betecknade Klas Eklund mina idéer som ”vansinnigheter med gott uppsåt”. Även igår var han avvisande och kallade koldioxidtullar för en pandoras ask som öppnade för handelskrig.
En annan som är tillbaka är Al Gore, med en lång och tankeväckande artikel i Rolling Stone. Det är en veritabel bredsida mot fega politiker, medier som underhåller i stället för att informera, och en allians av girig fossilindustri och rigida högerideologer som med lögn, förtal och desinformation som vapen angriper vetenskap och förnuft.
Gore låter inte heller president Obama komma undan:
[...] President Obama has thus far failed to use the bully pulpit to make the case for bold action on climate change. After successfully passing his green stimulus package, he did nothing to defend it when Congress decimated its funding. After the House passed cap and trade, he did little to make passage in the Senate a priority. Senate advocates — including one Republican — felt abandoned when the president made concessions to oil and coal companies without asking for anything in return. He has also called for a massive expansion of oil drilling in the United States, apparently in an effort to defuse criticism from those who argue speciously that ”drill, baby, drill” is the answer to our growing dependence on foreign oil.
Jag har alltid gillat Al Gore och gör det ännu mer efter den här urladdningen. Läs! Och följ gärna upp med Andrew Revkins och Bryan Walshs kritiska synpunkter på artikeln.
