Man får vara glad åt det lilla. Johan Norberg och Centerpartiets Magnus Andersson diskuterar miljöpolitik på Newsmill och som (nästan) alltid när Norberg är inblandad finns det en ideologisk aspekt som lyfter sakfrågan en bit över kronorna och örena.
Den Metrokolumn av Norberg som är utgångspunkt för debatten har rubriken Vi behöver mindre religion i miljödebatten, men av Anderssons anklagelse om konsumtionskritik (som Norberg förtörnat slår ifrån sig) kan man få intrycket av att han brutit mot ett religiöst tabu. Småkul.
Johan Norbergs förkärlek för teknikneutral utsläppsbegränsning tycker jag mig se en hel del beröringspunkter med i mina egna resonemang. Han vill:
/…/att vi avskaffar de politiskt satta sektorsstöden och -målen och i stället generellt betalar för den miljöskada vi orsakar – i produktionen, i transporten, i konsumtionen.
Då kan producenter och konsumenter välja fritt vad som ger dem mest nytta utifrån dess kostnad och folk kommer att reducera sin miljöpåverkan där det är enklast för dem att göra det. Då finns det inget behov av politiker som kärar ned sig i särskilda transportslag och energikällor. Vetenskaplig utveckling, tekniska genombrott och konsumenters val ersätter politikers gissningar och godtycke.
Och detta är ju precis vad jag har ältat om och igen.
Frågan om bilismen har jag berört i samband med att Uppdrag Granskning avslöjade att politiker (bland andra Magnus Andersson) struntar i vad forskarna kommit fram till, och jag konstaterade också att just bilismen tenderar att ses som en moralfråga av båda sidor i debatten. Personligen är jag övertygad om att bilåkandet kommer att behöva minska, just på grund av att den i nuvarande omfattning inte kan bära sina miljökostnader. Är det konsumtionskritik så är jag väl konsumtionskritisk. För mig är ordet inte lika stigmatiserande som för herrar liberaler.
