Lena Andersson är som vanligt läsvärd och provocerande när hon i dag ifrågasätter det oreflekterade ”sociala trycket på reproduktion” och förespråkar en ansvarsfull politik för att ”med ekonomiska styrmedel uppmuntra oss att göra färre människor”.
Hon har rätt i att det föds för många barn i världen och att vi i den rika världen inte kan friskriva oss från det problemet, men när hon inte berör befolkningspyramidens form och försörjningsfrågan blir resonemanget haltande. I klartext: Med en åldrande befolkning håller det inte att ensidigt förespråka radikalt minskat barnafödande utan att samtidigt stimulera invandring och adoptioner från de delar av världen där befolkningsökningen är ett hinder för utveckling.
På så sätt kan man se det hot som Sverigedemokraterna försöker måla upp i sin surrealistiskt xenofoba kampanjfilm som något av ett löfte. Det är barnen i de muslimska kvinnornas barnvagnar som kan försörja oss på ålderns höst. Om vi behandlar dem som de människor de är.
Pingback: Länkar 2010-08-30