Mer valångest – ska jag bli moderat?

Intressant citat från dagens DN som på nåt sätt känns relevant:

”De som försvarar ekonomisk tillväxt, det vill säga 99 procent av det politiska etablissemanget, brukar hävda att länder med hög BNP per capita har lättare att föra en progressiv miljöpolitik, ­eftersom de har mer pengar att lägga på miljöpolitiska åtgärder. Men jämför man kurvan för världens globala BNP-ökning de senaste två århundradena med kurvorna för utsläpp av växthusgaser, vattenanvändning, utfiskning, antalet motorfordon, skogsskövling och artutrotning ser man snarare att tillväxten går hand i hand med massförstörelsen av människans livsbetingelser.”

Marcus,

När det gäller skattningar och så är det här förvisso inte en källa, men ganska relevant för diskussionen om huruvida folk kan göra rationella val. Är du intresserad och har en dropbox kan du få se serien också/istället.

http://campfire.theoildrum.com/node/5598

Moderaterna pragmatiska???! När det gäller privatbilismen – ett stort klimatpolitiskt problem – är de väl det mest ideologiskt drivna partiet av alla.
I en storstad som Stockholm skulle det t.ex. utmärkt väl gå att lägga hela mer eller mindre hela infrastrukturinvesteringarna på spårtrafik. Men det är som bekant inte vad moderaterna vill, de vill satsa på motorvägar. Vilket bidrar till utglesning, ökad pendling och därför mer utsläpp.
Oppositionen vill åtminstone folkomrösta om saken och är således mer pragmatiska i den frågan.

Vidare kan man ifrågasätta det pragmatiska i attityden ”vi ska inte ändra oss, det är dom som ska ändra sig”. Det är knappast en attityd som väcker förtroende hos andra.

Jo, jag erkänner att det faktum att Moderaterna har bundit sig vid masten i frågan om Förbifart Stockholm gör dem svåra eller omöjliga att rösta på. Att sossarna vill folkomrösta om frågan ser jag faktiskt mest som politisk feghet vilket diskvaificerar dem också.

Däremot vill jag ifrågasätta om användning av Kyotoprotokollets flexibla mekanismer verkligen går att översätta med ”vi ska inte ändra oss, det är dom som ska ändra sig”.

Alltså, att diskutera huruvida det är vi eller kineserna som ska ändra sig är ju endera bara en rökridå eller ofantligt oinformerat. Kineserna OCH vi måste ändra på oss. Det vore väl bra om politikerna diskuterade detta istället. Finns det några som gör det?

Um, nu verkar ju beteendekonomin ha vissa problem också

Jag tyckte den här var rätt intressant (av en ekonom dessutom):

http://www.nea.org/assets/docs/HE/TA09EconomistGalbraith.pdf

Och den här:

http://www.iasc-culture.org/publications_article_2010_Summer_mirowski.php

När vi nu är inne på ekonomer …

Umm … Om Sverige nu vore koldioxidsnålt.

Ahh, jag tyckte du sa produktion

det beror ju på vad vi vill mäta. Men när det gäller det där måttet så är ju en försvarlig del av Sveriges BNP tjänster och inte produktion. Och en stor del av den produktion som vi konsumerar för våra ganska många pengar produceras i … Kina. Jag tycker att ett relevantare mått är CO2 per capita. Då kan vi börja bena i var dina och mina CO2-utsläpp kommer ifrån. En del av dem kommer givetvis från Kina då, och då kan ju en tanke vara att hjälpa dem att minska där. Men jag tror ju att en majoritet av svenskarnas CO2-utsläpp finns på andra ställen. Typ bilen, biffen och bostaden. Vi har stora bilar (världens största, typ) som vi kör mycket, vi äter massor med kött och mat som är långväga transporterat och vi har bostäder som är relativt sett brutalt stora, i ett kallt klimat dessutom. Och så Thailand, weekendresan till London och de ”nödvändiga” jobbflygresorna då.

Att säga att vi inte ska ta tag i det (och nu, inte i en ospecificerad framtid) har jag svårt att komma ifrån, av flera skäl. Ett är rättviseskäl, som Olle bland annat diskuterat här på bloggen. Ett annat är att det inte finns minsta chans att nå de utsläppsnivåer vi behöver (i slutändan högst noll givetvis) om vi inte gör det.

Du slirar ifrån ämnet. Köttkonsumtion och Thailandsresor är irrelevanta när vi diskuterar koldioxidintensitet i industrin. Och visst utgörs en stor del av Sveriges BNP av tjänsteproduktion, men faktum kvarstår är att vår ekonomi är kraftigt exportorienterad. Att vi importerar koldioxidutsläpp i form av varor från t ex Kina är just min poäng.

Jo, men den importen är bara en del. Även om vi eliminerade 100 procent av den koldioxidbelastning vi importerar från Kina skulle vi vara långt ifrån vårt utsläppsmål. Och det är väl rimligen de ustläpp vi orsakar som är huvudmålet med en diskussion som denna? (Jag kan tycka att pratet om ”koldioxidintensitet” är det verkliga slirandet. Man har hittat ett mått som inte mäter det man bör mäta och där reslutatet ”råkar” vara positivt.) Jag skulle också vilja se mått på det där med ”kraftigt exportorienterad”. I förhållande till vad? Andra länder? Säkert. Men vill du med detta också påstå att en majoritet av våra utsläpp inte uppkommer genom val som svenskar gör i Sverige?

Jag kan konstra med en motfråga också (som pyrt lite under ytan på diskussionen här): Hur ser du att vi ska komma ner till ett nollutsläpp utan åtgärder i Sverige?

Men nej, jag tänker definitivt inte förneka att just USA och Luxemburg är sämre än Sverige (och amerikanser och luxemurgare sämre än svenskar) på förmodligen vartenda sätt i denna fråga

Jag kan bara konstatera att dessa siffror stärker min tes att varuproduktionen i Sverige är (i en internationell jämförelse) väldigt utsläppseffektiv.

Jag skulle gärna se att du utvecklade detta, eftersom jag inte riktigt ser sambandet. Sen är väl huvudfrågan om det innebär att vi inte ska göra något _i Sverige_? Betyder att vi har en effektiv varuproduktion (om vi nu har det, jag misstänker att vi huvudsakligen har en energiproduktion som släpper ut lite CO2) att våra Thailandsresor, vår globalt sett väldigt höga köttkonsumtion och våra rekordstora bilar är helt OK? Dvs är det faktum att Kinas industriproduktion släpper ut mycket CO2 ett tillräckligt argument för att vi inte ska minska utsläppen på hemmaplan? Jag vill tycka att jag ställt den frågan ganska rakt flera gånger och att du aldrig svarat på den …

Det jag anser (eller tror, snarare) är viktigt är att vi i Sverige är försiktiga med att ställa betydligt högre krav på vår industri än vad omvärlden ställer på sin, och att svenska företag åtminstone till en början kan använda sig av de flexibla mekanismerna fullt ut. Detta för att undvika koldioxidläckage.

Bostäder och transporter å sin sida kan inte fly utomlands på samma sätt och kan därmed, lite cyniskt, behandlas tuffare i utsläppshänseende.

I den rödgröna retoriken har – vad jag har uppfattat – risken för koldioxidläckage negligerats och sådan diskussion överröstats av ett upptrissande av procentsatser.