I en diskussion på Facebook råkade jag formulera några av mina tankar inför riksdagsvalet, och det kan väl lika gärna bli ett blogginlägg också. Ungefär så här tänker jag:
Skadan av det borgerliga maktinnehavet är redan skedd. Försvagade fack, svältfödd offentlig sektor, ökad ojämlikhet, ideologiskt motiverade privatiseringar, vård och skola fyllda av lycksökare. Etcetera.
Men det kan inte bara till liten del göras ogjort och när konjunkturen är på väg uppåt spelar allt detta faktiskt mindre roll. Det som är viktigast under de närmaste fyra åren är en pragmatisk klimat- och energipolitik, och här är det de rödgrönas ideologiska fördunkling som är den stora faran.
Här menar jag främst:
- Oviljan att satsa omställningspengarna där de gör störst nytta (utomlands).
- Den huvudlösa överbudspolitiken vad gäller utsläppsminskningar i Sverige.
Punkt 1 och 2 i kombination resulterar i koldioxidläckage och i slutänden ökade globala utsläpp. - Avvecklingskravet på en energikälla som kommer att vara absolut nödvändig för att möta klimatkrisen (ni vet nog vilken).
Alltså överväger jag att – trots att det enligt de kompasser jag konsulterat är ett av mina sistahandsval – rösta på Moderaterna (det mest pragmatiska av de borgerliga partierna).
Om jag verkligen kan förmå mig till detta är dock fortfarande tveksamt.




