Mest som inledning till en eventuell diskussion:
Mitt resultat på TT Spektras Valkompass är ganska tydligt rödgrönt. Dock är jag tveksam till om jag med gott samvete kan lägga min röst på vänsterblocket. I klartext: Kärnkraftsfrågan kan bli avgörande för mig och faktiskt (och detta är inte en retorisk twist) få mig att för första gången rösta borgerligt.
För dem som läst vad jag skrivit tidigare här på bloggen är det troligen uppenbart att jag är kärnkraftsförespråkare. Ska jag summera mitt ställningstagande betraktar jag kärnkraft som en ren, pålitlig och säker energikälla, och i den mån den är oekonomisk är det detta som ska fälla avgörandet för huruvida nya reaktorer ska byggas. Avfallsproblematiken betraktar jag som uppblåst utöver alla proportioner.
Framför allt kan jag, för en gångs skull, instämma med Hans Bergström i att det är olämpligt (eller snarare sinnessjukt) att stänga ner en energikälla som i dag står för närmare hälften av elproduktionen i landet:
Bättre vore i så fall att låta vind etcetera ersätta olja och därmed koldioxid, genom en systematisk övergång till elbilar. All miljöförbättring, genom långliga tider, har varit intimt förbunden med ökad elanvändning.
I de två-tre senaste riksdagsvalen och i valet till EU-parlamentet förra året röstade jag på Milöpartiet. Ironiskt nog är det mitt miljöengagemang som gör att jag kommer att överge det partiet i höst. Återstår att se om jag kan uppamma tillräckligt hopp om Socialdemokraterna. Där finns det ju i alla fall en ganska stor kärnkraftsvänlig falang.
