Slut på semestern och dags att veva igång det smårostiga bloggmaskineriet igen. Jag kommer att fortsätta fokusera på klimatfrågan – det är svårt att göra annat när det mesta bleknar i jämförelse vad gäller betydelse.
Och det är ju inte främst min blogg som behöver en omstart, utan det globala samarbetet för att bromsa de av människan orsakade klimatförändringarna. Årets självklara kulmen är förstås COP 16 i Cancún, och även om jag är ohyggligt pessimistisk om utsikterna till ett meningsfullt avtal blir det naturligtvis intressant att följa både förberedelserna och de slutliga förhandlingarna. Det är bara att instämma i The Observers ledare: Vi har inte råd att låta klimatförändringarna halka ner från toppen på agendan. Artikeln pekar på det uppenbara – men viktiga – faktum att den så kallade ”klimatskepticismen” inte har något med verklig skepticism att göra och att den föregivna skandalen ”climategate”– som flera utredningar visat – var en bluff. Inget forskningsfusk har förekommit, det vetenskapliga underlaget är opåverkat av den ibland fientliga inställningen till ”skeptikerna” som den stulna e-posten ”avslöjade”. Det är också ett bärande tema i UI-kamraten Maguns Westerstrands utmärkta artikel Med osäkerhet som vapen på SvD Brännpunkt. Jag tipsade om den i förmiddagens något magra länksamling och gör det gärna igen. Den är välskriven och ordentligt underbyggd – se Magnus källförteckning för vidare läsning.
Hur de så kallade ”skeptikerna” sprider förvirring och tvivel är också ämnet för en läsvärd kolumn i The Observer av Robin McKie.
För ett smakprov på den alternativa verklighet de så kallade ”skeptikerna” befinner sig i rekommenderas ett kort besök på Klimatskammen. Lite underhållande i små doser.
