Den absoluta, oinskränkta yttrandefriheten existerar inte, skriver DN:s konstkritiker Dan Jönsson i dag och exemplifierar med att kulturministern fördömde konstfackseleven Nugs vandalisering av en tunnelbanevagn och att Stockholms stad har nolltolerans mot graffiti:
Yttrandefrihet är alltid villkorad, alltid under press eller förhandling. Men att konstatera detta självklara i dag är ingen självklarhet. Ställer man frågor som de här, drar paralleller, försöker vidga perspektiven för att se ett större sammanhang riskerar man att bli anklagad för att ”relativisera” yttrandefriheten, vilket är detsamma som att spela under täcket med al-Qaida.
Möjligen missförstår jag, men jag trodde att graffitiproblematiken främst gällde att det handlar om skadegörelse. Att man kan ha synpunkter på att någon förstör egendom betyder inte att vandalens yttrandefrihet beskärs, lika lite som det är en yttrandefrihetsfråga om jag skulle få för mig att rista in hammaren och skäran på Dan Jönssons ögonvita. Att det säkert i vissa fall kan vara berättigat att begå egendomsbrott (eller andra brott – se Anna Odell) för att markera politiska eller konstnärliga ställningstaganden är en annan sak.
Dan Jönsson skriver att han försvarade Vilks när den ursprungliga affären drog igång sommaren 2007, eftersom han ansåg att karikatyrerna ”obarmhärtigt och precist stack hål” på de uppblåsta idéerna om gränslöshet, och det är här det blir intressant:
Men vad jag då inte kunde tänka mig var att Lars Vilks verkligen hade ett personligt intresse av att kritisera islam. Det var, inser jag i efterhand, en förhastad bedömning. Som andra redan påpekat har Vilks i olika uttalanden låtit förstå att hans projekt ”har en udd mot islam” och mot en kultur han ser som i behov av, som han skrev på bloggen häromdagen, ”en anpassning till ett västerländskt tänkande”.
Den sortens trista, besynnerliga självmål har gett ett sjaskigt drag åt projektet, som i ett slag förvandlats från en ironisk, konstfilosofisk grimas till frågan om en man och hans kulturella fördomar.
Kritik av islam går alltså an om det är en ”ironisk, konstfilosofisk grimas” men absolut inte om kritiken är allvarligt menad. Hu och ve om en medelålders vit svensk man skulle drista sig att hävda att islam (eller vissa delar av islam) är något negativt. Och frågan är om det inte är detta som i själva verket är rondellhundens verkliga värde. Den allra mest uppblåsta idé den sticker hål på är den postmoderna föreställningen om att det – i namn av något sorts förvridet jämlikhetsideal – bör vara otänkbart att ta ställning mot religionen.
Nu är jag lika lite religionsvetare som konstvetare, men det finns inslag även i det som jag uppfattar som islams huvudströmningar (alltså inte diverse wahabitiska eller andra fundamentalistiska riktningar) som är ganska motbjudande. Den känslighet för hädelse (flera muslimska länder uppmanar Sverige att ”förhindra provokationer i medierna”) som tydligt demonstrerats inte minst i Vilksaffären är i mina ögon löjlig och i flera fall hotfull och skrämmande. Och trots att jag är motståndare till förbud mot burkor eller niqab ser jag dessa plagg, och även de vanliga sjalarna, som uttryck för en syn på förhållandet mellan könen som är helt förkastlig.
Att denna kultur är i behov av en anpassning till ”västerländskt tänkande” är snarast en underdrift.
Det finns, som Gunilla Sköld Feiler skriver, en nedlåtande syn på muslimer. Men lika lite som yttrandefrihetsargumentet får användas för att tysta kritik mot Lars Vilks, och lika lite som att ifrågasättande av Israels apartheidpolitik ska utdefinieras som antisemitism, får diskussion om islams eller andra religioners värde kvävas i namn av kulturell tolerans.
