Lite sorgligt att se hur många som reflexmässigt beger sig ut på ökenvandring i Lars Vilks-debatten. Att Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson svajar i stödet för yttrandefriheten som hon gör i Fokus är inget mindre än en skandal och borde resultera i avgångskrav eller medlemsflykt (jag är inte medlem).
Erik Svensson på Biology & Politics håller jag ofta med, men hans avsmak för allt liberalt leder honom fullständigt vilse här – utebliven upprördhet (från vissa) över mordet på Björn Söderberg är inte ett argument för uteblivet stöd för Lars Vilks.
För tydlighets skull: Alla som hotas, det må vara av nazister, islamister, kristna fundamentalister, sionister eller – till och med – vänsterextremister, ska kunna räkna med vårt oreserverade stöd för sin yttrandefrihet. Det spelar ingen roll att Jihad Jane är en förvirrad enstöring och ingen al-Qaida-operatör. Det spelar ingen roll om ”ingen muslim i hela världen [...] stöder ett attentat mot Lars Vilks” (vilket dessutom är demonstrativt osant).
Argumentet att muslimer är så utsatta att deras religion kräver speciell hänsyn håller inte heller. Som Per Bauhn skriver i SvD:
Men vi kan också kräva av vuxna normala människor att de ska kunna ifrågasätta sina egna känslomässiga reaktioner och hur dessa reaktioner omsätts i handling. Det är ett allvarligt misstag om vi i våra resonemang kring religiös tro gör undantag för de troende, och frånkänner dem ett ansvar för hur de reagerar på upplevda utmaningar mot deras tabun. Om man på fullt allvar menar att fromma inte kan kontrollera den stora vrede som de känner mot hädare, så har man i praktiken givit dem en psykiatrisk diagnos som förklarar dem oförmögna att leva i ett fritt samhälle.
Allra mest motbjudande är de (de finns) som implicit vill gradera ned Lars Vilks yttrandefrihet med hänvisning till verkets usla kvalitet. Jag blir – faktiskt – mållös.
Uppdatering: Erik Svensson är, förståeligt nog, måttligt förtjust i att kallas Fundamentalismens apologet. Jag har lämnat följande kommentar på hans blogg:
Tänkte skriva ett inlägg där jag bemöter din kritik men inser att jag inte har så mycket nytt att tillföra, så det får räcka så här:
1. Du har rätt i att min rubrik är mer än lovligt bajsnödig. Önskar att jag kunde skylla på en rubriksättare, men det är ju bara jag här.
2. Man kan – och bör – diskutera Vilks konst, hans ”budskap” etc, men jag vidhåller att det är olämpligt att göra det i samband med mordkomplotten eftersom det oundvikligen blir en glidning. ”Visst har Vilks rätt att rita vad han vill, men …”
Peter Englund formulerar det kort och koncist: ”Ställd inför nyheten att de extremistiska hoten mot Lars Vilks uppenbarligen börjat röra sig från ord till handling, finns det bara en sak att göra: att ta avstånd från den här fanatismen – utan glidningar, utan reservationer, utan relativiseringar och utan på skruvar ställda förbehåll – och ställa sig på den hotades sida.”
3. Vad gäller Ulrika Knutson är hennes ordförandeskap i Publicistklubben ingen yttrandefrihetsfråga utan en fråga om hon försvarar föreningens grundläggande värden. Jag har, med hänvisning till ovanstående, svårt att se att hon gör det. Men jag är ju som sagt inte medlem.
PDF 
