”Varför kränka vanliga muslimer?”, undrar S-kvinnornas Nalin Pekgul. Hon känner sig sårad av att Muhammed avbildas som rondellhund eftersom hunden är ”oren” för muslimer. Eftersom jag i egenskap av hundägare har utvecklat ett starkt känslomässigt band till en av dessa ”orena” varelser känner jag mig i min tur vagt sårad över denna etikett på min vän, som dock är helt ovetande över det förakt Nalin Pekgul och andra muslimer känner för honom. Obekymrat fortsätter han att överösa mig med svansviftande kärlek för att jag gör sådana naturliga saker som att komma hem till honom eller ta med honom ut på promenad.
Pekgul är bekymrad över att muslimer blandas ihop med terrorister: ”Muslimska extremister tolkar islam på samma sätt som andra extremister i andra tider och på andra platser förvrängt andra ideologier och trosföreställningar.” Det är en bekväm analogi, men när hon utvecklar sitt resonemang blir det tydligt att hennes avståndstagande från extremism och terrorism främst gäller metoderna – upprördheten över att någon vågar framställa hennes heliga profet som oren delar hon.
Vi som är muslimer måste inom demokratins ramar vara beredda att visa vår upprördhet i de länder där vi nu lever. Vi får aldrig låta vår religion kapas av extremister som är motståndare till demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet.
Och visst står det anhängare av både islam eller vilka andra religioner det vara må fritt att uppröras av Vilks skisser, Ecce Homo-utställningar eller andra ”kränkningar”, men vore det inte intressant även för de religiösa att fundera över var den här känsligheten kommer ifrån? För faktum är ju att frågan om yttrandefrihet inte verkar helt okomplicerad heller för muslimer som likt Pekgul ”står för ett sekulärt samhälle och inte vill blanda ihop religion och politik”. Att hon alls blandar in begreppet hets mot folkgrupp i diskussionen öppnar för glidningar som är smått obehagliga. På något sätt blir det en variant av ”blame the victim” när hon säger att Muhammedteckningarna blir ett vapen för fundamentalisterna:
– De får ytterligare en chans att säga ”titta hur de behandlar er här”. Vilks har försvagat alla de muslimer som slåss för yttrandefrihet och demokrati, säger Pekgul.
På samma sätt är SvD:s Stefan Eklunds fråga ”Vad gör Lars Vilks med sin frihet?” fel ställd vid fel tidpunkt. För det ska Stefan Eklund i sin roll som kulturchef högaktningsfullt skita i.
Att Lars Vilks bygger sitt varumärke genom den här affären är uppenbart sedan åratal och knappast något att uppröras över. Jag kan inte särskilt mycket om konst men om konstens värde på något sätt kan bedömas genom dess grad av angelägenhet i samhällsdebatten är Vilks slarviga och fula teckning de senaste årens viktigaste svenska verk.
PDF 
