Den högerns idédebatt som rasar i Svenska Dagbladets kulturdel och annorstädes går till stor del över mitt huvud, men jag tycker (som vanligt) att Johan Norberg är redig och resonlig i sitt inlägg:
Vi är helt enkelt tillbaka i den gamla konflikten mellan liberalism och konservatism. Historiskt är de förstås motsatser. Det var liberaler som rev ned privilegiernas l’ancien régime och öppnade dörrarna för personliga friheter och fria marknader, för en människa som tillåts växa och överraska. Som Hayek konstaterade är ett grunddrag i konservatismen den ängsliga misstron mot det nya, medan liberalen vill låta det som spontant växer fram ha sin gilla gång även när vi inte kan förutsäga vad det leder till.
En liberalism i den meningen känner jag själv stor sympati för – just för att den i sitt omfamnande av förändringen till sin natur är, eller åtminstone kan vara, själva motsatsen till fundamentalism.
Men då måste den förstås också våga göra upp med marknadsfundamentalismen. Som Barack Obama sa i sitt installationstal (det känns längre sedan än vad det är):
What the cynics fail to understand is that the ground has shifted beneath them – that the stale political arguments that have consumed us for so long no longer apply. The question we ask today is not whether our government is too big or too small, but whether it works – whether it helps families find jobs at a decent wage, care they can afford, a retirement that is dignified. Where the answer is yes, we intend to move forward. Where the answer is no, programs will end. And those of us who manage the public’s dollars will be held to account – to spend wisely, reform bad habits, and do our business in the light of day– because only then can we restore the vital trust between a people and their government.
Jag vet fortfarande inte var i den svenska politiken dessa principer är ledstjärnan, men det är i alla fall inte hos regeringspartierna.
Anders Billing i Fokus är besviken på att debatten, inklusive Norbergs inlägg, är fast på en metanivå och vill att den filosofiska kulturdebattvärlden tar ”det stora steget in i verkligheten igen”. Det är något sådant jag också efterlyser.
