Vågar man hoppas på att den ofta rätt fåniga rut-debatten leder till något mer intressant och kanske bestående? Ansatser till det kan man hitta hos Isobel Hadley-Kamptz och Johan Norberg. Båda tar upp skattekilarna och det – om inte orimliga så i alla fall problematiska – faktum att man med en normalinkomst måste jobba fyra och en halv timme för att kunna avlöna någon för en timmes arbete. Johan Norberg skriver:
Vi beskattar sönder tjänster som förutsätter mycket mänskligt arbete, och det är därför Sverige går längre än andra länder med att byta ut människor mot telefonsvarare, internetbanker och industrirobotar.
Johan förtydligar i en kommentar här på emretsson.net att skattesänkningen ”inte bara borde gälla vissa tjänster som utförs i hemmen.” Och Isobel Hadley-Kamptz:
Jag har svårt att se ett bättre argument för sänkta skatter i tjänstesektorn rent generellt än att man också MED specifika avdrag måste tjäna mer än 46 000 i månaden för att det ska vara ekonomiskt rimligt att köpa tjänsten alls. För det vore bra om folk köpte mer tjänster. Det skulle ge jobb, jobb som svårligen flyttar utomlands i takt med globaliseringen och det är dessutom miljövänligt att laga sina skor snarare än att köpa nya. Alla ekonomer vet att vi långsiktigt kommer få allt mindre tillverkningsindustri när andra länder har så oändligt mycket lägre kostnader.
Det är ju också detta som faktiskt är den primära invändningen mot rut (och rot) från vänsterhåll; att avdragen ensidigt gynnar en viss typ av tjänster som till den allra största delen köps av höginkomsttagare. Isobel Hadley-Kamptz försöker vifta bort den invändningen med att ”Rika människor är rika. /…/ Alla skattesänkningar på konsumtion skulle därför sannolikt ”gynna” höginkomsttagare mest, eftersom de köper mest.” Det är att göra det för lätt för sig – som Martin Lindblom skriver är det svårt att tänka sig något mer hushållsnära än en hämtpizza, och ett avdrag som gäller en grillkock i trädgården men inte pizzabagaren gynnar tydligt höginkomsttagarna på låginkomsttagarnas bekostnad.
Men även en generell skattesänkning på tjänster är problematisk. I min okunskap har jag svårt att dra en tydlig gräns mellan tjänste- och varuproduktion och det skulle förstås vara lockande att utsträcka skattesänkningen till allt arbete oavsett om det sker i en fabrik, hos en småföretagare eller hemma hos någon.
Helst skulle jag faktiskt se att skatten på arbete – eller rättare sagt arbetsgivaravgifterna – togs bort helt och hållet. Utbyte av tjänster bör uppmuntras i stället för att hämmas. Det vore betydligt vettigare att lägga den huvudsakliga skattebördan på miljö- och klimatförstörande energiproduktion eftersom det också skulle bli en tydlig signal till marknaden att styra om till renare energikällor. Nackdelen med detta är förstås att det krävs nya skattekällor när den smutsiga energiproduktionen är utfasad efter några årtionden, men det vore ett av de mer trevliga bekymren att hantera.
Totalt sett borde en sådan omläggning innebära betydligt dyrare energiintensiva varor och betydligt billigare tjänster. Samt säkert ett antal andra konsekvenser jag inte räknat med, varav minst en gör att visionen kapsejsar. Ett spännande tankeexperiment är det icke desto mindre.
