Så visar det sig när man kliver på bussen att SL-kortet gått ut i helgen (så det var det den där gula lampan i torsdags och fredags betydde …). Försökte lite lamt förklara att jag naturligtvis fyller på när jag kommer till Slussen och skulle jag möjligtvis kunna få åka med? – men svaret blev bara att ”Du har väl mobiltelefon? HAB till 72150″. Vi surnade till lite på varandra, chauffören och jag, men jag köpte förstås min sms-biljett utan att ställa till någon scen. Det var ju inte jag som hade rätten – eller evenutella Falck Security-vakter – på min sida.
Inbillar mig att det skulle kännas mindre surt om man som resenär kunde få någon kompensation när bussen bara inte kommer, eller är försenad, eller chauffören sitter och sover och glömmer att svänga av till vår hållplats, eller alla andra gånger när SL på olika sätt misslyckas med att hålla sin del av avtalet. Men någon sådan ömsesidighet finns ju inte så det får vi aldrig veta.
I ett försök att vara positiv påminner jag mig om att vissa människors rigiditet är en förutsättning för andras flexibilitet. Skulle alla som försäkrar att de ska tanka kortet på Slussen alltid bli trodda skulle förstås inga kort bli tankade. Det är bara om någon sitter med ett järnspett i röven och säger ”Jag gör mitt jobb” som andra kan vifta med handen och le och säga visst. De som förgråar sin och andras tillvaro med paragrafrytteri gör en samhällsinsats, och får förstås mycket sällan tack.
Därför: Tack! Utan någon större värme men också helt utan ironi.
