Som de flesta som följer klimatdebatten förmodligen känner till begicks nyligen ett dataintrång på University of East Anglias klimatforskningsenhet. Över 1 000 epostmeddelanden och 3 000 dokument laddades upp på en rysk ftp-server och spreds sedan snabbt. Den så kallat ”skeptiska” delen av bloggosfären kastade sig med sedvanlig avsaknad av skepticism över uppgifterna och utropade (återigen) en konspiration avslöjad och den antropogena globala uppvärmningen falsifierad.
Vad som absolut tydligast framkommer av den stulna korrespondensen är att klimatforskarna (till exempel CRU-chefen Phil Jones och amerikanen Michael Mann) inte hyser några varmare känslor för de föregivet ”skeptiska” debattörer som under lång tid sökt misstänkliggöra deras forskning. Bloggaren Steve McIntyre omnämns som bland annat en ”idiot” och i ett mail kallas nyheten om klimathotsförnekaren John Dalys död ”cheerful”. Inte särskilt smakfullt men inte heller särskilt överraskande.
Det är inte heller överraskande att forskarna var upprörda över publiceringen av ett antal ”skeptiska” artiklar (Soon and Baliunas (2003), Douglass et al (2008) och McClean et al (2009)), och diskuterade hur artiklar som dessa – som de menar håller undermålig vetenskaplig kvalitet – ska kunna hindras från att slinka igenom peer review i fortsättningen.
En formulering som på vissa håll tagits som bevis på forskningsfusk är Phil Jones omtalande av Michael Manns temperaturrekonstruktion från 1998 som ett ”trick”. Men det framgår ganska väl av sammanhanget att det handlar om ett slanguttryck med betydelsen ”ett bra sätt att hantera ett problem” (som Real Climate påpekar i en föredömligt nykter kommentar till affären). Även orden ”to hide the decline” låter misstänkta, men den nedåtgående kurva efter 1960 det handlar om (i Keith Briffas temperaturrekonstruktion) är ingen nyhet i forskarvärlden utan diskuteras i flera artiklar (det kallas ”the divergence problem” och består i att vissa trädringsserier visar minskad tillväxt efter 1960, trots att temperaturen enligt instrumentmätningar stigit).
Det handlar alltså om komplicerade vetenskapliga processer som avhandlas mellan forskare, vars förförståelse är stor och som – eftersom det rör sig om privat kommunikation – uttrycker sig betydligt slarvigare än de gör när de vänder sig till allmänheten. Men några bevis för forskningsfusk finns alltså inte i det material jag hittills sett. Av förståeliga skäl har jag inte läst orginalmaterialet.
Däremot framgår tydligt hur störda och missnöjda forskarna är över somliga så kallade ”skeptikers” upprepade krav på att få tillgång till forskningsmaterialet, och att de diskuterar hur de ska kringgå dessa krav. Om detta utgör ett brott mot den brittiska Freedom Of Information Act (ungefär motsvarande den svenska offentlighetsprincipen) tvivlar jag på, men jag är osäker.
Vad som dock är ställt utom tvivel är att dataintrång är ett allvarligt brott. Fördömanden av detta har lyst med sin frånvaro i klimathotsförnekarnas kommentarer.
Huruvida det verkligen har förekommit några oegentligheter har redan blivit en bisak. Affären har fått genomslag i mainstreammedia och allmänhetens reaktion är förstås i linje med klimathotsförnekarnas agenda: Mer förvirring och tvivel.
Intressant? Läs även andra bloggar om miljö, klimathotet, university of east anglia, phil jones, keith briffa, michael mann, steve mcintyre, john daly, konspirationsteorier, klimatförnekare, klimatskeptiker, klimatdebatten, dataintrång
