Stigande temperatur och sjunkande förhoppningar

by Anders Emretsson on 2009-11-16

Foto: Claudio Mufarrege

Foto: Claudio Mufarrege

Tre veckor kvar till klimattoppmötet i Köpenhamn. Samtidigt som förhoppningarna om ett bindande avtal slutgiltigt skjutits i sank stiger temperaturen i debatten i Sverige.

Svenska Dagbladets opinionssida Brännpunkt vill ha en debatt ur många olika perspektiv. Det är lätt att sympatisera med den ambitionen men det innebär med nödvändighet att man inte ger en rättvis bild av det vetenskapliga läget. Inom vetenskapssamfundet pågår debatten för fullt, men om helt andra frågor än de som vädras i dagstidningsartiklarnas kommentarsfält och på unkna förnekarbloggar. Ändå kanske man får säga att det är ett fall framåt när C-G Ribbing har lyckats gräva fram några artiklar som genomgått vetenskaplig granskning. Deras vetenskapliga innehåll diskuteras på till exempel Real Climate, av James Annan och av Chris Colose, och det är i vilket fall som helst uppenbart att de inte på något sätt välter den tidigare forskningen över ända.

Vetenskapsläget har snarare klarnat ytterligare. För den som vill uppdatera sina kunskaper rekommenderas utmärkta Skeptical Science, som i en mängd läsvärda inlägg under hösten redogjort för den senaste forskningen om oceanernas värmeinnehåll, Jordens energiobalans, bevisen för att den ökande koldioxidhalten i atmosfären orsakar global uppvärmning, samt hur inlandsisarna på Antarktis och Grönland minskar i accelererande takt, med mera.

Den så kallade ”skeptiska” delen av bloggosfären gick fullständigt i spinn över ännu ett försök att falsifiera den så kallade ”hockeyklubban” – alltså de temperaturrekonstruktioner som visar att den globala medeltemperaturen sannolikt är högre i dag än någon gång under de senaste två årtusendena. Den kanadensiske bloggaren Stephen McIntyre rev upp himmel och jord över föregivna oegentligheter i brittiske dendrokronologen Keith Briffas urval av trädringskärnor från den sibiriska Yamal-halvön. Analys av trädringar är ingen barnlek och personligen är jag inte kompetent att bedöma om och i så fall hur Briffas urval och analys har fallerat. De flesta så kallade ”skeptiker” slängde dock som vanligt glatt all skepticism över bord och utropade frågan avgjord (vilket de i och för sig gjort flera gånger tidigare). Forskare inom området var dock mindre imponerade, och när en del av dammet lagt sig verkar både Briffa och hockeyklubban ha klarat testet.

Att inget juridiskt bindande avtal kommer att undertecknas i Köpenhamn betyder heller knappast att politikerna blivit mer ”skeptiska”, inte ens i USA. Det handlar mer om att man underskattat vilken ohygglig tröghet det finns i det amerikanska politiska systemet och hur svårt det är att driva igenom förändringar. En större förändring än en radikal energiomställning under loppet av några årtionden är också svår att föreställa sig.

Sveriges miljöminister Andreas Carlgren har också helt rätt i att USA, liksom Kina och Indien, måste inkluderas i avtalet. Därmed är det helt enkelt att gilla läget och satsa på en bred, offensiv politisk överenskommelse som sedan kan omsättas i ett bindande avtal när USA har fått en klimatlag genom kongressen. Att EU inte var företrätt när planen lanserades på Apecmötet i Singapore har ingen större betydelse i mina ögon – det har ju en  längre tid varit uppenbart att den var nödvändig.

Nu gäller att det alltså att hålla trycket uppe i ytterligare några månader. Det är värt att komma ihåg att både USA, EU och Kina faktiskt även utan ett gällande avtal redan gör ambitiösa investeringar i grön teknik. Förnybar energi vinner mark, och medvetenheten växer om att modern kärnkraft har en viktig roll att spela i omställningen.

Uppdatering: Socialdemokraten Anders Ygeman, ordförande i riksdagens miljö- och jordbruksutskott, avlossar en bredsida mot Fredrik Reinfeldt i SvD. ”Vi vill se ett legalt bindande avtal i Köpenhamn. Att dödförklara Köpenhamnsmötet innan det ens har börjat är inte konstruktivt”, skriver han. Jag tycker han har fel. Att framhärda med en fåfäng strategi är recept för fiasko.

{ 6 comments }

johanberggren november 17, 2009 kl 11:54

Hallå din gamle pedagog, vad menar du mer exakt med ”modern” kärnkraft? Bridreaktorer? Thorium? Efterlyser öhtaget lite argument bakom din atom-entusiasm …

Anders Emretsson november 17, 2009 kl 13:23

På något årtiondes sikt verkar torium mest lovande i mina lekmannaögon. Barry Brook har gått igång på IFR (integral fast reactor) men Charles Barton har ett gäng argument emot. Jag antar att det kommer att klarna framöver vilken av fjärdegenerationsreaktorerna som är bäst. Samtliga erbjuder i alla fall betydligt högre säkerhet och lägre byggkostnad än dagens reaktorer, samtidigt som de kan utnyttja bränslet många gånger bättre och dessutom producera avfall som blir ofarligt på decennier snarare än årtusenden.

Men i väntan på fjärde generationens reaktorer är jag för en utbyggnad av tredje generationens. Argumentet att de statliga försäkringsgarantierna är en dold subvention känns som en avledning. Har inte även vattenkraften sådana? Diverse påhitt som att räkna med utsläppen från ett eventuellt kärnvapenkrig i livscykelanalysen förstärker inte heller kärnkraftsmotståndarnas trovärdighet.

Avfallet från dagens reaktorer blir värdefullt bränsle för morgondagens. Kärnvapenspridning motverkas genom effektiv övervakning och internationellt samarbete. När det gäller koldioxidutsläpp är kärnkraft förmodligen ett bättre alternativ än sol och vind, enligt de flesta studier jag har sett.

Men det är naturligtvis olyckligt att ställa kärnkraft emot förnybara energislag. Båda kommer att behövas.

Erik Svensson november 18, 2009 kl 16:49

Jag håller oftast med dig, till 99% Anders! Men i fallet kärnkraften har du fått en ”hangup”, tyvärr. Jag tror inte du riktigt inser att man måste sätta kärnkraften i ett större energipolitiskt sammanhang. Den är inte alls så ”billig” som många kärnkraftsförespråkare tror, eftersom kärnkraften kräver MASSIVA statliga subventioner i form av försäkringsgarantier (vilket bl. a. den senaste debatten om Vattenfalls kärnkraftsinvesteringar i Tyskland har visat).

INGET privat försäkringsbolag vill ta ansvar för att försäkra kärnkraftverk, eftersom kostnaderna för ett haveri och skadeståndskraven skulle bli enorma. Följdaktligen kan kärnkraften inte konkurrera på en elmarknad om inte massiva statliga subventioner pumpas in i kärnkraften. De statliga subventionerna per producerad kilowattimme kärnkraftsel är mycket större än varje timme vindkraftsel, exempelvis. Varför inte låta kärnkraftsel och vindkraftsel konkurrera på lika villkor?

Det mest ironiska med detta är också alla dessa liberaler som i alla andra sammanhang inte gillar statliga subventioner som anses ”snedvrida konkurrensen”! Men just i fallet kärnkraft accepterar man statlig inblandning och extrem subventionering av ett energislag (kärnkraft) på bekostnad av andra. … Läs mer

Förutom dessa marknadsmässiga argument mot kärnkraften så tillkommer många fler. För det första så måste vi bygga ut kärnkraften MASSIVT om vi ska ersätta kol och olja. För det andra skulle denna massiva utbyggnad ta flera decennier, kärnkraftsverk byggs inte över en dag, utan tar mycket längre tid än t. ex. vindkraft. Och vi måste minska de fossila utsläppen NU, inte om 20-30 år.

Jag kan ge dig länkar, om du vill, som bevisar allt det jag har sagt ovan. Det finns alltså massor av argument mot kärnkraften som lösning på klimatproblemen. Det enda som möjligtvis kan påverkas är takten i avvecklingen. Men att tro att man kan lösa problemen med fossila koldioxidutsläpp genom utbyggnad av kärnkraften är faktiskt extremt naivt.

Erik Svensson november 18, 2009 kl 16:54

”Argumentet att de statliga försäkringsgarantierna är en dold subvention känns som en avledning. Har inte även vattenkraften sådana?”

Jo, men det är inte det som är poängen! ”Marknaden” sätter ett högre pris på försäkringar mot kärnkraftsolyckor än olyckor involverande vindkraft eller vattenkraft. Det är inte så konstigt: konsekvenserna av ett reaktorhaveri (ekonomiska och andra) blir oerhört mycket större än om ett eller två rotorblad ramlar ned från ett vindkraftverk. Således kostar försäkringarna för kärnkraftsreaktorer OERHÖRT mycket mer än försäkringar för andra energislag.

Det är ingen ”dold subvention”, utan en subvention alla är medvetna om. Desto märkligare då, att vi inte har en debatt om det rimliga (eller orimliga!) i att staten håller vissa industriella verksamheter (läs; kärnkraft!) under armarna, men inte vill ge något som helst stöd till andra verksamheter, t. ex. omställning av Volvo och Saab till miljövänligare produktion. Konsekvens efterlyses!

Anders Emretsson november 18, 2009 kl 18:19

Jag ska skriva ett mer utförligt svar senare (jobbar sent). Tills vidare rekommenderar jag Jakob Heidbrinks inlägg i frågan för några veckor sedan. Läs även kommentarerna.

energibruket november 22, 2009 kl 15:04

Hej,?

Gjorde en webbsökning (efter annat….) och hamnade på din sida. Trevlig och matnyttig blogg!?Kika gärna in på http://www.energibruket.se Energibruket är en mötesplats för diskussion och innovation om energieffektivisering.??

Mvh?Energibruket

Comments on this entry are closed.

blog comments powered by Disqus

Previous post:

Next post: