Foto: Claudio Mufarrege
Tre veckor kvar till klimattoppmötet i Köpenhamn. Samtidigt som förhoppningarna om ett bindande avtal slutgiltigt skjutits i sank stiger temperaturen i debatten i Sverige.
Svenska Dagbladets opinionssida Brännpunkt vill ha en debatt ur många olika perspektiv. Det är lätt att sympatisera med den ambitionen men det innebär med nödvändighet att man inte ger en rättvis bild av det vetenskapliga läget. Inom vetenskapssamfundet pågår debatten för fullt, men om helt andra frågor än de som vädras i dagstidningsartiklarnas kommentarsfält och på unkna förnekarbloggar. Ändå kanske man får säga att det är ett fall framåt när C-G Ribbing har lyckats gräva fram några artiklar som genomgått vetenskaplig granskning. Deras vetenskapliga innehåll diskuteras på till exempel Real Climate, av James Annan och av Chris Colose, och det är i vilket fall som helst uppenbart att de inte på något sätt välter den tidigare forskningen över ända.
Vetenskapsläget har snarare klarnat ytterligare. För den som vill uppdatera sina kunskaper rekommenderas utmärkta Skeptical Science, som i en mängd läsvärda inlägg under hösten redogjort för den senaste forskningen om oceanernas värmeinnehåll, Jordens energiobalans, bevisen för att den ökande koldioxidhalten i atmosfären orsakar global uppvärmning, samt hur inlandsisarna på Antarktis och Grönland minskar i accelererande takt, med mera.
Den så kallade ”skeptiska” delen av bloggosfären gick fullständigt i spinn över ännu ett försök att falsifiera den så kallade ”hockeyklubban” – alltså de temperaturrekonstruktioner som visar att den globala medeltemperaturen sannolikt är högre i dag än någon gång under de senaste två årtusendena. Den kanadensiske bloggaren Stephen McIntyre rev upp himmel och jord över föregivna oegentligheter i brittiske dendrokronologen Keith Briffas urval av trädringskärnor från den sibiriska Yamal-halvön. Analys av trädringar är ingen barnlek och personligen är jag inte kompetent att bedöma om och i så fall hur Briffas urval och analys har fallerat. De flesta så kallade ”skeptiker” slängde dock som vanligt glatt all skepticism över bord och utropade frågan avgjord (vilket de i och för sig gjort flera gånger tidigare). Forskare inom området var dock mindre imponerade, och när en del av dammet lagt sig verkar både Briffa och hockeyklubban ha klarat testet.
Att inget juridiskt bindande avtal kommer att undertecknas i Köpenhamn betyder heller knappast att politikerna blivit mer ”skeptiska”, inte ens i USA. Det handlar mer om att man underskattat vilken ohygglig tröghet det finns i det amerikanska politiska systemet och hur svårt det är att driva igenom förändringar. En större förändring än en radikal energiomställning under loppet av några årtionden är också svår att föreställa sig.
Sveriges miljöminister Andreas Carlgren har också helt rätt i att USA, liksom Kina och Indien, måste inkluderas i avtalet. Därmed är det helt enkelt att gilla läget och satsa på en bred, offensiv politisk överenskommelse som sedan kan omsättas i ett bindande avtal när USA har fått en klimatlag genom kongressen. Att EU inte var företrätt när planen lanserades på Apecmötet i Singapore har ingen större betydelse i mina ögon – det har ju en längre tid varit uppenbart att den var nödvändig.
Nu gäller att det alltså att hålla trycket uppe i ytterligare några månader. Det är värt att komma ihåg att både USA, EU och Kina faktiskt även utan ett gällande avtal redan gör ambitiösa investeringar i grön teknik. Förnybar energi vinner mark, och medvetenheten växer om att modern kärnkraft har en viktig roll att spela i omställningen.
Uppdatering: Socialdemokraten Anders Ygeman, ordförande i riksdagens miljö- och jordbruksutskott, avlossar en bredsida mot Fredrik Reinfeldt i SvD. ”Vi vill se ett legalt bindande avtal i Köpenhamn. Att dödförklara Köpenhamnsmötet innan det ens har börjat är inte konstruktivt”, skriver han. Jag tycker han har fel. Att framhärda med en fåfäng strategi är recept för fiasko.
