Det är 52 dagar till Köpenhamnsmötet och förhandlingarna går än så länge trögt. Går det trots allt att vara optimist utan att ge avkall på realismen?
Kanske. För är det något som är tydligt är det att det finns en politisk vilja att nå fram. Och många länder har den senaste tiden gjort långtgående utfästelser om att minska sina utsläpp av växthusgaser. Mest dramatiskt är förstås Brasiliens president Lula da Silvas löfte om att minska avskogningen i landet – dess i särklass största största utsläppskälla – med 80 procent, som en del av ett avtal i Köpenhamn. Även Indien och Kina arbetar hårt för att framför allt minska koldioxidintensiteten i sin produktion, men eftersom de här ländernas ekonomier växer så fort kommer deras utsläpp ändå att fortsätta öka under flera årtionden.
USA tog ett stort steg närmare en klimatlag med utsläppshandel i veckan när den demokratiske senatorn John Kerry och den konservativa republikanen Lindsey Graham lanserade ett samarbete. I korthet handlar det om klassisk politisk kohandel – demokraterna får sin utsläppshandel, republikanerna får en storsatsning på kärnkraft – men det finns en tydlighet i språket som hittills har lyst med sin frånvaro från republikanskt håll:
First, we agree that climate change is real and threatens our economy and national security. That is why we are advocating aggressive reductions in our emissions of the carbon gases that cause climate change. We will minimize the impact on major emitters through a market-based system that will provide both flexibility and time for big polluters to come into compliance without hindering global competitiveness or driving more jobs overseas.
Second, while we invest in renewable energy sources like wind and solar, we must also take advantage of nuclear power, our single largest contributor of emissions-free power. Nuclear power needs to be a core component of electricity generation if we are to meet our emission reduction targets.
Kanske, kanske, markerar Grahams och Kerrys samarbete början på en svängning mot en mer konstruktiv roll för ett republikanskt parti som sedan valet har grävt sig djupare och djupare ner i det leriga diket långt ut på högerkanten. Och kanske kan en sådan omsvängning öppna för att John Kerrys och Barbara Boxers lagförslag klarar senatens behandling utan att vattnas ur alltför mycket.
Fortfarande är de sammanlagda utsläppsminskningar som utlovas alltför små för att tvågradersmålet ska ha en rimlig chans att uppfyllas. Men – med eller utan ett avtal i Köpenhamn – det finns, det måste finnas, möjligheter att skärpa målsättningarna om och när vetenskapen ännu tydligare visar att detta krävs.
Det politiska ledarskapet i både rika och fattiga länder har visat att man förstår både hotets magnitud och vad som krävs för att möta det. Visst är motsättningarna betydande när det gäller hur bördorna ska fördelas och vem som ska stå för notan, men i grund och botten finns det faktiskt en enighet om det grundläggande problemet och om vad som krävs för att lösa det.
Förutsättningarna för ett avtal är därmed egentligen mycket goda. Kanske inte i Köpenhamn – tiden är som noterats knapp – men vid ett nytt möte någon månad senare. Det är viktigt att vi inte blåser upp förhoppningarna så mycket att de helt säckar ihop om det enda man enas om vid COP15 är att träffas igen nästa år. En sådan överenskommelse är inget fiasko.
Det som krävs är att vi på gräsrotsnivå behåller engagemanget och entusiasmen. I dag är det Blog Action Day och närmare 10 000 bloggare världen runt skriver om klimatförändringarna. Det visar på vilken kraft det finns som kan fortsätta att driva processen framåt.
Med den kraften behöver vi inte misslyckas.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om blog action day, klimathotet, klimatförändringar, miljö
