Lite mer funderingar kring de anonyma kommentarernas vara eller icke vara, inspirerat både av Maggies subtila antydan om att jag själv ibland kommenterar anonymt, och av Mymlans diskussion på Bloggvärldsbloggen.
Som Jocke skriver verkar det som ”som om anonyma kommentarer /…/ kan hindra konversation bland kommentatorerna istället för att skapa den”. Mymlan å sin sida skriver:
Framförallt tycker jag att det är viktigt att de som är dumma inte ska få förstöra för det fåtal som faktiskt behöver få skriva anonymt utan syfte att vara elak eller dum. Det är helt enkelt priset man får betala för friheten och önskan om att alla ska känna sig välkomna och sedda.
Nu försöker Mymlan göra skillnad på om det gäller bloggar eller nyhetssajter, men jag tycker inte riktigt att hon lyckas. För de två utgångspunkterna står faktiskt i motsättning till varandra oavsett vilken typ av sajt det handlar om. Antingen betalar man för möjligheten till anonymitet genom att seriösare debattörer skräms bort, eller också betalar man för den seriösa debatten genom att stänga ute de seriösa debattörer som har legitima skäl att vara anonyma.
Den springande punkten är alltså var priset blir högst. Liksom Jocke har jag uppfattningen att den förstnämnda gruppen är betydligt större. För det handlar inte bara om aggressivitet eller regelrätta personangrepp. Mitt intryck är att sarkasmer, nedlåtande attityd och allmän dryghet är ett större problem för debattklimatet. Det är oskick som är besvärliga att hantera med moderering eftersom de ofta faller i en gråzon, och försöker man hålla rent är det lätt att det uppstår konspirationsteorier om att det i själva verket är den dräpande logiken i argumentationen som ligger bakom raderingen.
Mymlan skriver på Bloggvärldsbloggen:
Kan man stå för det man skriver behöver man inte vara rädd för anonyma påhopp, och de dumma ska inte få vinna. Det vill säga – de ska inte få omöjliggöra för dem som faktiskt har behov av att få säga sin mening utan att avslöja vilka de är.
Det är en lockande logik, men den ignorerar det faktum att det också uppstår en ojämlikhet i diskussionen, mellan dem som kommenterar öppet och dem som gömmer sig bakom anonymiteten. Vi som kör med eget namn och annat som gör oss lättidentifierade blir de facto mer sårbara. Jag har inget emot att skylta med min egen person, men min familj har ju ingen del i det valet. Runt mina barn drar jag en tydlig gräns – jag vill överhuvud taget inte att de diskuteras. När detta hände flera gånger i en tråd på The Climate Scam upplevde jag det på ett luddigt sätt som hotfullt trots att det inte ens fanns antydan till hot i kommentarerna. Det som framför allt gjorde det obehagligt var att min uttalade önskan att lämna barnen utanför inte respekterades. Därför lämnade jag den diskussionen.
De – tämligen sällsynta – gånger jag återkommit med kommentarer på The Climate Scam har jag i allmänhet gjort det anonymt. Mycket riktigt har det då också varit lättare att ge efter för impulsen att vara ironisk eller på andra sätt försöka sänka en korkad diskussion i stället för att lyfta den. Lågt, visst, men mänskligt.
Och det handlar i mina ögon faktiskt mindre om att några är ”dumma” än om att ramverket i högre grad än man kanske tror sätter tonen i diskussionen.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om kommentarer, mymlan, maggie thauersköld, joakim jardenberg, disqus, anonymitet, bloggvärldsbloggen, the climate scam, moderering
