Det är knappast någon nyhet att det förekommer en hel del hårda ord och diverse ad hominem i klimatdebatten. Den här bloggen har, inte överraskande med tanke på de blygsamma besökssiffrorna, varit förskonad från mer infekterade gräl, men jag har under stundom deltagit i diskussioner annorstädes där tonläget ibland skruvats upp högre än vad som är behagligt.
Maggie Thauersköld på The Climate Scam satt nyligen och funderade i skymningen, och uttryckte då uppskattning av min enkla person trots diametralt skilda åsikter i sakfrågan. Jag har anledning att återgälda de vänliga orden: Jag ser hos Maggie en genuin önskan att debattera klimatfrågan på ett civiliserat sätt, även om jag allt som oftast underkänner hennes argumentation. Vi har olika åsikter om mycket annat också, men jag upplever aldrig någon fientlighet från Maggie och känner ingen sådan mot henne. Vi betraktar varandra som vänner, åtminstone i Facebookbetydelsen av ordet.
Däremot undviker jag att kommentera på Maggies blogg, eftersom jag inte har något vare sig att ge eller ta till mig i den diskurs som råder i kommentarsfältet där. Jag, och flera med mig, upplever atmosfären som mycket fientlig mot dem som inte delar den uppfattning som sammanfattas i bloggens namn – att klimathotet är en bluff.
Jag har förstått att många som är av den uppfattningen å andra sidan har motsvarande upplevelse på Uppsalainitiativet, och visst förekommer det en och annan ironisk släng även där, men kommentarerna är modererade och vi anstränger oss för att bemöta även frågor och invändningar som vi betraktar som mindre begåvade med respekt.
På mer neutral mark, som Sverige Radios Klotet, blir diskussionerna ofta livade och utdragna, vilket är roligt om än tröttsamt.
Något som är viktigt att komma ihåg är att det inte går att hävda någon ”yttrandefrihet” på en blogg – framför allt inte på en privat blogg. Erik Svensson formulerar sin kommentarspolicy rättframt på Biology & Politics:
Det är ingen ”rättighet” att få sina kommentarer publicerade, vare sig på den här bloggen eller någon annanstans. Blir din kommentar refuserad så kan du alltid försöka ventilera den någon annanstans, t. ex. på din egen blogg. Yttrandefriheten gör varken mig eller någon annan bloggägare skyldiga att publicera alla påståenden från vem som helst. Den här bloggen är inget allmänt klotterplank, alltså.
Min blogg är min, och lika lite som jag tillåter någon att uppträda oförskämt mot mig eller mina gäster i mitt hem tillåter jag det på min blogg.
Därmed kommer jag äntligen in på vad detta inlägg faktiskt var tänkt att handla om.
En av de mer aktiva figurerna på The Climate Scam är Jonas N. Han har även en egen sparsamt uppdaterad blogg, men lägger desto mer energi på att kommentera på annat håll.
Jag har förstått att Jonas N inte hyser några högre tankar om mig och det jag skriver. När vi stöter på varandra på nätet (jag brukar inte släppa igenom hans kommentarer här, med hänvisning till resonemanget ovan) uppstår aldrig riktigt den där varma, goa stämningen.
Allt detta är naturligtvis av försumbart intresse för alla utom oss båda, om ens det, men i en diskussion på Klas Eklunds blogg berörde vi något lite mer allmängiltigt som jag ville utveckla här.
Bakgrundshistorien är att jag gjorde ett instick om en kommentar från Kim B som Jonas N riktat kritik mot. Mitt problem här var att jag påpekade ett litet fel men missade den stora bristen i Kims resonemang (koldioxiden står bara för mellan 9 och 26 procent av växthuseffekten) vilket naturligtvis Jonas N observerade. Dock valde han att inte peka ut felet, utan försökte i stället exponera vår okunskap genom att i nedlåtande ton fråga oss om vi kunde göra det.
Det är en debattform jag vägrar delta i.
Om man anlägger en konstruktiv ansats är det nämligen en självklarhet att man påtalar inte bara att någon gör fel utan även vilket felet är. Man ger så mycket information som behövs för att föra samtalet vidare på smidigast möjliga sätt. I en sandlådedebatt där man vill knipa billiga poänger anställer man husförhör och ger “ledtrådar”.
Att uppmana den andre att själv lista ut felet kan vara motiverat i en undervisningssituation, men om vi ska vara ärliga förelåg ingen sådan här.
Det är med andra ord ett annat motiv som ligger bakom Jonas N:s återkommande försök (jodå, det är ett mönster från The Climate Scam) att hålla förhör med dem han diskuterar med. Jag vill ogärna psykologisera, men den enda anledningen jag kan se är att han hoppas skaffa sig ett överläge i debatten genom att få motdebattören att framstå som – och känna sig – okunnig och helst ointelligent.
Jag är säker på att han ofta lyckas med detta. Men för egen del är jag som sagt inte särskilt intresserad av en sådan debatt. Jag vet att jag inte är ointelligent. När det gäller klimatvetenskap eller andra ämnen har jag inte någon större prestige – jag har läst mig till en del kunskaper men har naturligtvis vidsträckta luckor i mitt kunnande. (Det är för övrigt bland annat därför jag inte ifrågasätter IPCC.)
Detta betyder att det inte gör mig något om Jonas N, eller eventuella andra läsare, tror att min (och Kims) miss beror på en kunskapslucka snarare än det förbiseende det faktiskt var.
Men det betyder också att jag är totalt ointresserad av att delta i förhör eller andra lekar.
I den aktuella kommentarstråden skriver Jonas N också att han uppfattar mig som ”både oerhört dryg och ohövlig, utöver frapperande okunnig om just de saker du drygar dig om”. Det är naturligtvis tråkigt, och omdömet hade bekymrat mig om det hade kommit från någon annan.
Men faktum är att jag verkligen försöker lägga mig vinn om att bemöta även meningsmotståndare med tålamod och respekt. Och det gör jag inte bara för att jag hoppas att det kan sporra andra att behandla mig på samma sätt, utan också därför att jag tror att det gör ett bättre intryck på andra läsare. Det är nämligen dem, snarare än en motdebattör vars övertygelse jag knappast förmår rubba, jag är intresserad av att kommunicera med.
(Naturligtvis tillåter jag kommentarer av Jonas N på detta inlägg.)
