Maggie Thauersköld Crusell, välkänd pseudoskeptisk klimatdebattör, dömer ut försiktighetsprincipen på sin blogg The Climate Scam:
Är det rimligt att använda försiktighetsprincipen i miljöfrågor? Poängen med prioritering är att fördela resurserna så bra som möjligt, givet det tillgängliga vetandet. Därför bör försiktighetsprincipen överhuvudtaget inte kunna användas för att få vågen att tippa över och ge miljön lite extra. För då blir ju fördelningen per definition inte längre den bästa möjliga. Försiktighetsprincipen handlar faktiskt om att fatta sämre beslut än vi behöver.
Enligt Thauersköld Crusell breder filosofiprofessorn Folke Tersman, som skrivit artikeln ”Så blir du säker i den osäkra klimatdebatten” på DN Debatt, ut sig som en våt filt över klimatdebatten. Tersman har tagit fasta på den osäkerhet som faktiskt finns i klimatvetenskapen (och som brukar framhållas som en grundpelare i de så kallade ”skeptikernas” argumentation):
Om det är sannolikt att ett visst handlande kommer att leda till dåliga konsekvenser så har man skäl att ändra kurs, åtminstone om det finns mindre riskabla handlingsalternativ. Och skälet är starkare ju sämre konsekvenserna skulle vara. Om de skulle vara riktigt dåliga kan detta uppväga att sannolikheten är rätt liten. Att vänta tills man med hundraprocentig säkerhet kan konstatera att de dåliga konsekvenserna kommer att infinna sig är sällan klokt.
Tersman väger tre aspekter mot varandra. Å ena sidan hur allvarliga konsekvenserna kan bli, å den andra hur stora osäkerheter det finns och å den tredje kostnaderna för åtgärderna.
Om sannolikheten för de dramatiska konsekvenserna är mycket liten, och om kostnaden för åtgärderna för att minska koldioxidutsläppen är mycket hög, så kan det vara ett skäl för att nedprioritera dem. Men om åtgärderna å andra sidan också för med sig andra positiva effekter (oberoende av deras inverkan på klimatet) så undergrävs ett sådant resonemang. Och så vidare. Det är sådana frågor vi måste diskutera, gärna med lite större precision än hittills.
Tersman frågar sig hur en person med skeptiskt sinnelag bör resonera. Han ger inget definitivt svar, men det är tydligt vartåt han lutar:
Om vi utgår från detta perspektiv så kan man fråga sig hur en ”klimatskeptiker” (det vill säga en person som inte tycker att drastiska åtgärder är motiverade) skulle kunna resonera. En möjlighet är att hävda att sannolikheten för de dramatiska konsekvenserna är lika med noll. Det är knappast rimligt. Inte heller är det rimligt att förneka vikten av att undvika de tänkbara konsekvenser som IPCC nämner i sina rapporter. Den möjligheten finns bara för en cyniker som helt struntar i att miljontals människor drabbas av svält, sjukdom och död. Vad som återstår är att hävda att resurserna som åtgärderna kräver är bortkastade. Någon seriös argumentation kring detta från klimatskeptikernas sida ser man emellertid sällan till i dagens debatt.
Maggie Thauersköld Crusells bidrag till den seriösa argumentationen är alltså: ”Försiktighetsprincipen handlar faktiskt om att fatta sämre beslut än vi behöver.”
De osäkerheter som är grunden för Tersmans resonemang avfärdar hon. De möjliga (enligt mig och till exempel IPCC troliga) dramatiska konsekvenserna är otänkbara. Kostnaderna för och de övriga positiva effekterna av omställningen till ett hållbart samhälle som Tersman diskuterar blir därmed ointressanta.
Beteckningen ”skeptiker” blir parodisk på en person som är så enögd. Tyvärr är Maggie Thauersköld Crusell representativ för de så kallade ”klimatskeptikerna”. Folke Tersmans försök att nå fram med logiska argument faller därmed platt.
Pingback: emretsson.net » Blog Archive » Dryghet och destruktivitet i sandlådan