Semester, glest mellan postningarna, och kanske dags för en smula eftertanke.
Antalet besök på webbplatsen är synliga för var och en och det är klart att siffrorna inte imponerar. Jag vet att jag har ett antal prenumeranter på min rss-feed som inte syns i statistiken, men faktum kvarstår att trafiken på emretsson.net är blygsam.
Jag funderar på vad det beror på.
I slutet av juni utbröt en liten debatt om bloggarnas relevans. Alex Schulman hävdade i en artikel för DN Kultur att ”att den svenska bloggosfären både är rakt igenom ointressant och fullständigt betydelselös” och åberopade statistik som säger att bara fem procent av svenskarna dagligen läser bloggar. Viktor Barth-Kron, chefredaktör för Stureplan.se, var mer konstruktiv i en Newsmillartikel där han uppmanade bloggosfären att lägga ner navelskåderiet – ett tema jag kände igen från min egen artikel på Newsmill från början av april.
Den så kallade bloggosfären (jag gillar inte heller ordet men det har tyvärr fått fäste) vill säkert inte erkänna det, men den är alltså till stor del en ganska intern historia. Jag tillhör verkligen inte den inre kretsen, har svårt att gå igång så där ordentligt på FRA eller fildelning bortom ett reflexmässigt liberalt ställningstagande utan särskild eftertanke.
Men uppenbarligen når jag inte ut till så många andra heller.
Jag är rädd att detta till viss del beror på att intresset för klimatfrågan – mitt huvudsakliga fokus för den här bloggen – trots allt är ganska ljumt ute i folkdjupet. Åtminstone gäller detta bland dem som i det stora hela accepterar den syn på problematiken som är dominerande hos forskargemenskapen och bland beslutsfattarna på nationell och internationell nivå.
På många sätt är det här ett sundhetstecken. I ett idealscenario ser väljarmajoriteten klimathotet som en viktig fråga och väljer politiker som delar denna syn. Dessa politiker bygger sin agenda och sina beslut på vad vetenskapen säger – med hänsyn tagna till vad som är ”politiskt möjligt”. Därmed kan folk i allmänhet rikta sitt intresse mot företeelser som ligger närmare den egna vardagens förtretligheter och förlustelser.
Det är också naturligt att hettan i engagemanget är betydligt större bland de så kallade ”skeptikerna”. Maggie Thauersköld har en kader av beundrare som verkar ägna större delen av sin vakna tid åt att kommentera på hennes blogg The Climate Scam. Om man är övertygad om att anslagshungriga forskare, skattesugna politiker och upplagekåta medier i en ohelig allians försöker påtvinga folket kostsamma åtgärder mot ett problem som inte finns är det klart att man är mer motiverad både att informera sig själv och att propagera för andra än om man känner sig förvissad om att allt fungerar ungefär som det ska.
De flesta av dem som befolkar kommentarsfältet på The Climate Scam är jag glad att slippa här. Jag har tidigare involverat mig i de diskussionerna och funnit dem meningslösa. Tyvärr är positionerna i klimatdebatten låsta – vilket inte är så överraskande med tanke på att vi på ena sidan faktiskt anser att den debatt den andra sidan vill föra är onödig. Även på Uppsalainitiativet, som jag tycker håller en betydligt högre nivå både på inläggen och kommentarerna (disclaimer: jag är med och skriver där) är det sällsynt att någon får sin uppfattning rubbad ens en aning.
Jag har tidigare skrivit om vikten av att få ett avtal till stånd vid klimattoppmötet i Köpenhamn i december, och det är naturligt att även de så kallade ”skeptikerna” trappar upp sin aktivitet inför slutförhandlingarna. Det är i det ljuset artiklar som till exempel Hans Bergströms senaste kolumn i DN ska ses.
Samtidigt tar den mer konstruktiva debatten också fart. I dag läser jag en artikel på SvD Brännpunkt, där de två vänsterpartisterna Eva-Britt Svensson och Wiwi-Anne Johansson uppmanar miljöminster Andreas Carlgren att sluta fega och ta ledningen. Jag anser inte självklart att de har rätt – om EU eller för den delen Sverige tar på sig för stora utsläppsminskningar utan motkrav på länder som till exempel Kina och Indien riskerar vi att energiintensiv produktion flyttas till länder som helt saknar bindande utsläppsbegränsningar. Det kan paradoxalt nog ge ökade utsläpp totalt sett.
Även Johan Rockström och Jacqueline McGlade på DN Debatt, samt Bo Ekman på SvD Brännpunkt propagerar för höjda ambitioner i klimatpolitiken. Jag håller med om huvuddragen, men skulle gärna vilja se tydligare fokus på bistånd till de växande ekonomierna. Brundtland, Robinson och Wallström vill att industriländerna anslår 150 miljarder dollar per år till klimatinsatser i utvecklingsländerna. Jag är rädd att summan är för liten.
Så var landar allt detta? Jag vet faktiskt inte riktigt. Tills vidare påminner jag mig själv om att jag i min ”första bloggpost” skrev att jag bloggar för att jag kan. Det har inte förändrats.
I ett par veckor till blir det i alla fall semester från datorn och bloggen. Det kan behövas – i höst kommer det att hända saker.
