Ditt förslag till gränsdragning låter inte orimligt. Men ju mindre vi får se av situationer där en sådan förräderilag kan bli tillämplig, desto bättre. Jag tror och hoppas att Vänerlöv inte lär bli aktuell för miljöministerposten i nästa regering.

Du har nog rätt i att nackdelarna överväger – förmodligen kraftigt – i en kriminalisering av misskötsel av ett riksdagsuppdrag.

Möjligen kommer saken i ett annat läge om det gäller ministrar. En parallell skulle kunna vara fallet med den amerikanska invasionen av Irak, där Bush, Cheney och Rumsfeld valde att lita på en liten mängd opålitliga underrättelser om förekomsten av massförstörelsevapen. Att det var kriminellt är inte otroligt – däremot vore det inte särskilt konstruktivt att ställa alla kongressledamöter som röstade för invasionen inför rätta.

Det är svårt att inte instämma i dina synpunkter. Vi verkar närma oss regelutilitarismen.

Även jämförelsen mellan invasionshot och klimathot är bestickande. Ändå är jag starkt tveksam till att kriminalisera det slags antivetenskaplig politisk verksamhet som exempelvis riksdagsmän som Ingemar Vänerlöv och Jan Ericson driver.

Jag tror inte att vare sig Vänerlöv eller Ericson har några onda avsikter (typ ”visst inser jag att det vetenskapliga läget pekar på att fortsatt ohämmad fossilbränsleförbränning leder till klimatkatastrof, men eftersom jag skiter i framtiden vill jag gärna försöka blanda bort korten i denna fråga”). Snarare tror jag att de är djupt okunniga om klimatvetenskap och om vad vetenskaplighet är, och att de faktiskt tror på vad de själva skriver. Sådan okunskap hos våra folkvalda bör vi göra vad vi kan för att bekämpa – båda genom folkbildning och genom att inte rösta på Vänerlöv eller Ericson. Men att kriminalisera den skulle riskera få svåra följder, t.ex. genom att minska folks (redan beklagligt låga) benägenhet att ta på sig politiska uppdrag. Tänk dig om du som riksdagsman riskerade att få fängelsestraff för att trycka på fel voteringsknapp i en fråga som går alldeles över huvudet på dig!

Ett typexempel på något jag finner moraliskt förkastligt men ändå inte vill förbjuda är att tuta i sina oskyldiga små barn tron på ett övernaturligt väsen som man själv inte har några rimliga grunder att tro på (eller rentav inte ens tror på själv, såsom vanligtvis är fallet i fråga om jultomten).

Ett knivigare exempel finner vi i den aktuella debatten om manlig omskärelse. Det handlar om irreversibla och medicinskt omotiverade kirurgiska ingrepp på spädbarn, och är därför enligt min mening moraliskt förkastligt, helt klart. Men frågan om förbud är komplicerad, med tanke på de följder en kriminalisering riskerar få i termer av försämrad hygienisk och medicinsk säkerhet för de barn som likväl utsätts för övergreppet. Kanske är jag i slutändan för ett förbud ändå, på principiella grunder, men har inte riktigt satt ned foten (ännu).

Din fråga kompliceras naturligtvis ytterligare av att frågan om vad som är respektive inte är moraliskt förkastligt är en värderingsfråga på vilken något objektivt rätt svar knappast står att finna.

När ska något moraliskt förkastligt förbjudas, tycker du?