Helt kort apropå den här förräderidiskussionen. Jag uppmärksammades på texten The Ethics of Belief av William K Clifford från 1877, som är väldigt relevant för beslutsfattarnas sätt att ta sig an klimatfrågan.
A shipowner was about to send to sea an emigrant-ship. He knew that she was old, and not overwell built at the first; that she had seen many seas and climes, and often had needed repairs. Doubts had been suggested to him that possibly she was not seaworthy. These doubts preyed upon his mind, and made him unhappy; he thought that perhaps he ought to have her thoroughly overhauled and and refitted, even though this should put him at great expense. Before the ship sailed, however, he succeeded in overcoming these melancholy reflections. He said to himself that she had gone safely through so many voyages and weathered so many storms that it was idle to suppose she would not come safely home from this trip also. He would put his trust in Providence, which could hardly fail to protect all these unhappy families that were leaving their fatherland to seek for better times elsewhere. He would dismiss from his mind all ungenerous suspicions about the honesty of builders and contractors. In such ways he acquired a sincere and comfortable conviction that his vessel was thoroughly safe and seaworthy; he watched her departure with a light heart, and benevolent wishes for the success of the exiles in their strange new home that was to be; and he got his insurance-money when she went down in mid-ocean and told no tales.
What shall we say of him? Surely this, that he was verily guilty of the death of those men. It is admitted that he did sincerely believe in the soundness of his ship; but the sincerity of his conviction can in no wise help him, because he had no right to believe on such evidence as was before him. He had acquired his belief not by honestly earning it in patient investigation, but by stifling his doubts. And although in the end he may have felt so sure about it that he could not think otherwise, yet inasmuch as he had knowingly and willingly worked himself into that frame of mind, he must be held responsible for it.
Let us alter the case a little, and suppose that the ship was not unsound after all; that she made her voyage safely, and many others after it. Will that diminish the guilt of her owner? Not one jot. When an action is once done, it is right or wrong for ever; no accidental failure of its good or evil fruits can possibly alter that. The man would not have been innocent, he would only have been not found out. The question of right or wrong has to do with the origin of his belief, not the matter of it; not what it was, but how he got it; not whether it turned out to be true or false, but whether he had a right to believe on such evidence as was before him.
Håller än i dag.
PDF 
{ 7 comments }
Även jag gillar Cliffords tankegång. Nyckeln till en nyanserad och förnuftig diskussion i den här frågan tror jag ligger i att vi tydligt gör klart att det vi anser moraliskt förkastligt och det vi tycker borde förbjudas inte alltid behöver sammanfalla.
Olle H,
När ska något moraliskt förkastligt förbjudas, tycker du?
Ja du, Anders, det var en svår fråga, och vittomfattande. Jag tror inte vi kommer undan nödvändigheten att besvara den på en från-fall-till-fall-basis. Vägledande i det enskilda fallet bör väl vara att försöka hålla sig till de förbud som har bra samhälleliga konsekvenser.
Ett typexempel på något jag finner moraliskt förkastligt men ändå inte vill förbjuda är att tuta i sina oskyldiga små barn tron på ett övernaturligt väsen som man själv inte har några rimliga grunder att tro på (eller rentav inte ens tror på själv, såsom vanligtvis är fallet i fråga om jultomten).
Ett knivigare exempel finner vi i den aktuella debatten om manlig omskärelse. Det handlar om irreversibla och medicinskt omotiverade kirurgiska ingrepp på spädbarn, och är därför enligt min mening moraliskt förkastligt, helt klart. Men frågan om förbud är komplicerad, med tanke på de följder en kriminalisering riskerar få i termer av försämrad hygienisk och medicinsk säkerhet för de barn som likväl utsätts för övergreppet. Kanske är jag i slutändan för ett förbud ändå, på principiella grunder, men har inte riktigt satt ned foten (ännu).
Din fråga kompliceras naturligtvis ytterligare av att frågan om vad som är respektive inte är moraliskt förkastligt är en värderingsfråga på vilken något objektivt rätt svar knappast står att finna.
Olle,
Jag är ju ingen rätts- eller moralfilosof. Jag gör ett stapplande försök att ställa upp ett ramverk att stödja mig på, och ber om ursäkt för allt som kan uppfattas som självklarheter eller dumheter:
Förbud är en frihetsinskränkning och därmed per definition något negativt som bör undvikas så långt möjligt. Men många handlingar som människor begår innebär frihetsinskränkningar för andra människor – det mest extrema exemplet är kanske mord som betyder att någon annan förvägras friheten att leva vidare. Därför ställer ett samhälle (stam, stat eller dylikt) upp regler som bland annat förbjuder sådana handlingar som i allt för hög grad inkräktar på andra människors frihet.
För att ett förbud ska vara motiverat måste den frihetsinskränkning som det motverkar (t ex mordet och – inte att förglömma – den kollektiva rädsla som blir följden av att mord kan ske ostraffat) vara större än den frihetsinskränkning som själva förbudet utgör (kontrollen och straffet).
Naturligtvis kompliceras dessa relationer av det faktum att olika personer värderar olika frihetsinskränkningar på olika sätt. Det är sannolikt ganska lätt att enas om att den kontroll som krävs för att upprätthålla ett förbud mot allmän religiös indoktrinering i hemmet är mer negativ än indoktrineringen (för att inte tala om den oskyldiga tomtelögnen). I andra frågor är åsiktsskillnaderna betydligt större, men i slutänden handlar det om att definiera någon sorts kollektiv moral och rättsuppfattning.
Om vi återgår till frågan om ansvaret hos dem som är valda eller anställda för att styra samhället:
Hade det gällt ett invasionshot hade saken varit klar, inte sant? På vilket sätt skiljer sig klimathotet?
Anders,
Det är svårt att inte instämma i dina synpunkter. Vi verkar närma oss regelutilitarismen.
Även jämförelsen mellan invasionshot och klimathot är bestickande. Ändå är jag starkt tveksam till att kriminalisera det slags antivetenskaplig politisk verksamhet som exempelvis riksdagsmän som Ingemar Vänerlöv och Jan Ericson driver.
Jag tror inte att vare sig Vänerlöv eller Ericson har några onda avsikter (typ ”visst inser jag att det vetenskapliga läget pekar på att fortsatt ohämmad fossilbränsleförbränning leder till klimatkatastrof, men eftersom jag skiter i framtiden vill jag gärna försöka blanda bort korten i denna fråga”). Snarare tror jag att de är djupt okunniga om klimatvetenskap och om vad vetenskaplighet är, och att de faktiskt tror på vad de själva skriver. Sådan okunskap hos våra folkvalda bör vi göra vad vi kan för att bekämpa – båda genom folkbildning och genom att inte rösta på Vänerlöv eller Ericson. Men att kriminalisera den skulle riskera få svåra följder, t.ex. genom att minska folks (redan beklagligt låga) benägenhet att ta på sig politiska uppdrag. Tänk dig om du som riksdagsman riskerade att få fängelsestraff för att trycka på fel voteringsknapp i en fråga som går alldeles över huvudet på dig!
Olle,
Du har nog rätt i att nackdelarna överväger – förmodligen kraftigt – i en kriminalisering av misskötsel av ett riksdagsuppdrag.
Möjligen kommer saken i ett annat läge om det gäller ministrar. En parallell skulle kunna vara fallet med den amerikanska invasionen av Irak, där Bush, Cheney och Rumsfeld valde att lita på en liten mängd opålitliga underrättelser om förekomsten av massförstörelsevapen. Att det var kriminellt är inte otroligt – däremot vore det inte särskilt konstruktivt att ställa alla kongressledamöter som röstade för invasionen inför rätta.
Anders,
Ditt förslag till gränsdragning låter inte orimligt. Men ju mindre vi får se av situationer där en sådan förräderilag kan bli tillämplig, desto bättre. Jag tror och hoppas att Vänerlöv inte lär bli aktuell för miljöministerposten i nästa regering.
Comments on this entry are closed.
{ 1 trackback }