Hans Bergström skriver i DN om Den gröna fatwan, där han ”våndas inför den frälsningsatmosfär som omger dagens klimatdebatt” och manar till eftertanke om klimathotet.
Jag är inte dummare än att jag känner mig träffad (även om jag också är så pass medveten om min egen obetydlighet att jag vet att Hans Bergström inte menar mig personligen). Min starka övertygelse om allvaret i klimathotet liknar uppenbarligen en religiös tro för den som inte delar den.
Min omedelbara reaktion är också att omedelbart slå ner på (det jag uppfattar som) felaktigheterna i Hans Bergströms resonemang. Men det vore kanske att bekräfta hans tes, så jag bryter djärvt mot min inre gröna fatwa och provar i stället lite självreflektion.
För visst finns det poänger i artikeln. Kärnkraftsfrågan är en uppenbar sådan, där ideologi – grön sådan – övertrumfat vetenskapen, inte bara i Sverige utan i stora delar av världen. Samtidigt bör vi komma ihåg att detta kunde ske bland annat eftersom ideologer i den mörkblå änden av spektrumet visade en sällsam brist på respekt inför människors oro och frågor. Den kluvna atomen blev, genom båda sidors agerande, en symbol för den ohämmade och oreflekterande teknik- och konsumtionsoptimismen. I en tid då allt fler i besvikelse över konsumismens och kapitalismens brutna löften sökte en annan och kanske djupare mening i tillvaron blev kärnkraften en tacksam måltavla.
Det är alltså lätt att instämma med Hans Bergström när han skriver:
Vilken kapital dumhet om Sverige hade avvecklat ett elsystem som är fullständigt koldioxidfritt och med en marginalkostnad – från vattenkraft och kärnkraft – som inget annat land kan matcha!
Säkert har Bergström också rätt i att det finns grupper och krafter som i klimatfrågan ser möjligheter att vinna stöd för diverse fluffiga agendor för planekonomi eller grön romantik. Jag kan också erkänna att rester av liknande drömmar ligger och förmultnar i undanskymda vrår i min hjärna.
Men när Hans Bergström tar upp frågan om vetenskapens öppenhet lyckas han med konststycket att samtidigt slå in en öppen dörr och köra käpprätt i diket. Han skriver:
Forskare måste kunna fortsätta att öppet undersöka frågor av det slag Marian Radetzki och Nils Lundgren reser i sin artikel i det kommande numret av Ekonomisk Debatt. Domineras, till exempel, klimatförändringar av självförstärkande feedbacks (som allt snabbare värmeökning när isar smälter) eller av stabiliserande feedbacks (som ”dimming” genom molnbildning)? Seriösa forskare hävdar det senare, medan medierna enbart speglar den förra uppfattningen.
Jag vill hävda att den som gör sig besväret att sätta sig in i frågan kommer att upptäcka att de frågor Radetzki och Lundgren reser undersöks grundligt av klimatforskarna. Enligt vad jag har fått höra innehåller artikeln i Ekonomisk Debatt väl genomtröskade så kallade ”skeptiska” invändningar á la Stockholmsinitiativet. När Hans Bergström påstår att ”seriösa forskare” hävdar att negativa återkopplingar dominerar och därigenom öppnar för tolkningen att de som står bakom den motsatta uppfattningen är oseriösa är han själv allt annat än seriös. För faktum är att dominerande positiva återkopplingar har betydligt starkare stöd i den publicerade forskningen.
Oseriösa är också de inte särskilt subtila antydningarna som ligger under ytan i en formulering om att det ”är en svår uppgift att värna forskares frihet och civilkurage i ett samhällsklimat med utrymme bara för en sanning hos forskningsfinansiärer.” Att klimatforskarna undviker att publicera ”obekväma” resultat för att inte äventyra sin finansiering har fått status av sanning hos de så kallade ”skeptikerna” trots att inte en skärva av bevis har synts för att det skulle ligga till på det viset.
Genomgående verkar Hans Bergström utgå ifrån att varningar och lösningar som de från Köpenhamnskonfernsen i mars är utslag av ”undergångsmotiverad begeistring inför beslut om ‘en ny världsordning’”, trots att det rör sig om nyktra sammanställningar av den bästa tillgängliga vetenskapen. Därmed gör han sig till både verktyg och offer för samma typ av ideologisk fördunkling som bär så stor skuld till felslutet i kärnkraftsfrågan.
Det är olyckligt.
Andra bloggar om miljö, klimathotet, hans bergström, marian radetzki, nils lundgren
PDF 
