Den arktiska havsisen betraktas som en ”kanariefågel i gruvan” – en tidig varningssignal om uppvärmningen passerar en ”tipping point”, vilket mycket tyder på redan har skett. Många som är engagerade i klimatfrågan håller noga koll på isutbredningen. Minst lika viktig är dock tjockleken, och den minskar också kraftigt. New York Times Andy Revkin skriver om det.
Veckans G8- och MEF-förhandlingar kärvar, de hoppfulla förhandsuttalandena till trots. Indien, Kina och andra stora framväxande ekonomier motsätter sig fortfarande utsläppsbegränsningar, men länder utanför OECD släpper nu ut ungefär lika mycket växthusgaser, varför en meningsfull överenskommelse även måste innefatta utvecklingsländerna. I ett paper i senaste PNAS presenteras ett ramverk för att fördela utsläppsbegränsningar mellan individer i stället för nationer. Logiken är att det även i fattiga länder finns rika människor med stora koldioxidutsläpp:
In our interpretation of fairness, individuals who emit similar amounts of CO2, regardless of where they live, are expected to contribute to fossil-fuel CO2 emission reductions in similar ways.
Modellen är ett steg på vägen mot utsläppsrätter beräknade per capita, vilket i mina ögon är den mest rättvisa allokeringen. Huruvida den går att enas om vid förhandlingsbordet i Köpenhamn senare i år är en annan – besvärligare – fråga.
Andra bloggar om miljö, klimathotet, global uppvärmning, arktis, havsis, andy revkin, pnas, utsläppsrätter, koldioxid
