Paul Krugman tar ånyo upp klimathotet i sin senaste kolumn, och det är faktiskt bland det skarpaste jag läst i frågan. Betraying the Planet – Förräderi mot planeten – är rubriken, och det handlar om de 212 kongressledamöter som röstade emot Waxman-Markey i representanthuset i förra veckan.
[W]e’re facing a clear and present danger to our way of life, perhaps even to civilization itself. How can anyone justify failing to act?
Well, sometimes even the most authoritative analyses get things wrong. And if dissenting opinion-makers and politicians based their dissent on hard work and hard thinking — if they had carefully studied the issue, consulted with experts and concluded that the overwhelming scientific consensus was misguided — they could at least claim to be acting responsibly.
But if you watched the debate on Friday, you didn’t see people who’ve thought hard about a crucial issue, and are trying to do the right thing. What you saw, instead, were people who show no sign of being interested in the truth. They don’t like the political and policy implications of climate change, so they’ve decided not to believe in it — and they’ll grab any argument, no matter how disreputable, that feeds their denial.
Förräderi är en allvarlig anklagelse, och det är inte helt obegripligt att en svensk så kallad ”skeptiker” som Per Welander reagerar.
Yttrandefrihet är ingenting att ta lätt på och varken Krugman eller jag (eller James Hansen) förespråkar vad jag vet några inskränkningar av den. Däremot bör naturligtvis den som aktivt motarbetar åtgärder för att bromsa klimatförändringarna ställas till svars. Vetenskapen finns, den är inte komplett och kommer aldrig att bli men det är ingen ursäkt för att underlåta att agera på basis av den information som finns.
[T]he existential threat from climate change is all too real. Yet the deniers are choosing, willfully, to ignore that threat, placing future generations of Americans in grave danger, simply because it’s in their political interest to pretend that there’s nothing to worry about. If that’s not betrayal, I don’t know what is.
Filurer som Per Welander, Maggie Thauersköld och andra förvirrare är fria att torgföra sina idéer bäst de kan, men när personer på politiska förtroendeposter eller betydelsefulla positioner i näringslivet struntar i vetenskapen sviker de det uppdrag som medborgarna anförtrott dem. Självklart måste det få konsekvenser.
Uppdatering: I ett senare inlägg, Skulden i en ogrundad tro, fortsätter jag den här diskussionen.
Andra bloggar om paul krugman, waxman-markey, klimat, klimatförnekare, klimatskeptiker, miljö, politik, yttrandefrihet
PDF 
