Internalisera externaliteterna!

Paul Krugman skriver nyktert och bra om hur ”alarmisterna”, som förutspår att åtgärder för att begränsa utsläppen av växthusgaser kommer att resultera i ekonomisk katastrof, ägnar sig åt ”junk economics”:

Yes, limiting emissions would have its costs. As a card-carrying economist, I cringe when “green economy” enthusiasts insist that protecting the environment would be all gain, no pain.
But the best available estimates suggest that the costs of an emissions-limitation program would be modest, as long as it’s implemented gradually. And committing ourselves now might actually help the economy recover from its current slump.

Som Krugman påpekar bör den som tror på marknadsekonomin också vara övertygad om att marknaden kan hantera utsläppsbegränsningar alldeles utmärkt.

Men bland de så kallade ”skeptikerna”, som påfallande ofta befinner sig i det politiska högerdiket, finns ingen sådan tilltro till marknaden. Den antas tvärtom vara en skör blomma som vissnar helt om den beskärs aldrig så varsamt.

För tydlighets skull: Utsläppshandel (cap & trade) är inte planekonomi utan raka motsatsen. Om systemet implementeras väl – helst med 100-procentig auktionering av utsläppsrätterna och utan undantag eller kryphål – får marknadskrafterna fria händer  inom de gränser miljön och klimatet sätter.

Minnesgoda läsare kommer säkert ihåg vilka upprörda känslor trängselskatten i Stockholm frammanade hos de (främst medelålders manliga) bilister som såg sin frihet beskuren. Numera har de högjudda motståndarna sannolikt upptäckt att framkomligheten i innerstaden har förbättrats och att vägutrymmet utnyttjas bättre, och protesterna har tystnat betydligt. I dag föreslår allianspartierna till och med att trängselskatterna höjs för att finansiera Förbifart Stockholm och andra vägprojekt.

Nu är förvisso växthusgaser en besvärligare externalitet än trafikträngsel. Framför allt finns risk för koldioxidläckage  – att produktionen flyttas utomlands – om Sverige eller EU ensidigt bestämmer sig för allt för stränga begränsningar utan att andra länder gör detsamma. Detta är den mest svålösta knuten inför Köpenhamnsmötet.

Många så kallade ”skeptiker” förnekar att klimatförändringarna över huvud taget äger rum, alternativt förnekar att de orsakas av människans växthusgasutsläpp, alternativt förnekar att de har negativa konsekvenser. I deras värld behöver växthusgasutsläppen över huvud taget inte begränsas. Men andra, till exempel den danske statsvetaren Bjørn Lomborg, ger i alla fall läpparnas bekännelse åt den forskningsmassa som ligger till grund för IPCC:s sammanställningar. När han dömer ut ekonomiska styrmedel för utsläppsbegränsningar, och i stället föreslår satsningar på forskning och utveckling av rena energikällor, avvisar han alltså marknaden till förmån för planekonomisk styrning. Den teknologiska utveckling han eftersträvar skulle ju tvingas fram av kraven på lägre utsläpp, men i avsaknad av sådana krav måste den ske i regi av staten eller andra myndigheter.

Nu är jag naturligtvis ingen motståndare till offentligfinansierad forskning, det finns gott om marknadsmisslyckanden som gör att sådan behövs, men när det handlar om att kommersialisera ny teknik torde marknaden vara överlägsen.

Klimatförändringen är en negativ externalitet och ambitionen måste vara att så långt det går internalisera den i priset på varor och tjänster på marknaden. Det skulle vara en befrielse att slippa överväga matens klimatpåverkan eller flygresans utsläpp och i stället bara behöva förhålla sig till priset.

Det är glädjande att klimatet fortfarande engagerar svenskarna, men väljarna är naturligtvis inte immuna mot desinformation och skrämselpropaganda. Tiden fram till Köpenhamn är kort, och det finns de som gör allt för att mötet ska misslyckas.

Print PDF

Tagged as: bjørn lomborg, ekonomi, eu, eu-parlamentsvalet, miljö, trängselskatt