Ingen har väl lyckats missa att det i dag är 100 dagar sedan Barack Obama svors in som USA:s 44:e president. Siffran 100 har förstås ingen reell betydelse, men sedan Roosevelts dagar lever föreställningen att det är med ett färskt mandat den nya presidenten kan genomföra de stora förändringarna.
Och det har Barack Obama mycket riktigt gjort.
I Sverige har det gigantiska ekonomiska stimulanspaketet och hjälpinsatserna för hotade banker och biltillverkare fått störst uppmärksamhet, tillsammans med initiativ som stängningen av Guantanamofängelset, avskaffandet av tortyrliknande förhörsmetoder, planen för tillbakadragande från Irak och den militära upptrappningen i Afghanistan. Mycket har han tvingats till av de bistra omständigheterna, men allt ligger i linje med vad han utlovade i valkampanjen.
Jag blev ganska tidigt under primärvalskampen övertygad om att Obama var den bästa kandidaten, men länge gnagde ett tvivel – var han trots allt en hal mittenpolitiker som skulle offra de progressiva principerna på pragmatismens altare? En retoriker med fluffiga visioner om samarbete över partigränserna men utan vilja eller kraft att ta strid när de oundvikliga motsättningarna materialiserades?
Hittills verkar tvivlen vara obefogade. Snarare känns det som om jag undervärderade Barack Obama. Som Niclas Bladfäldt skriver ser han ut att kännetecknas av en ovanlig kombination av självförtroende och ödmjukhet som skapar förutsättningar för bestående förändring.
Han verkar dessutom fast besluten att genomdriva två saker som fundamentalt kommer att förändra USA och världen. Jag talar naturligtvis om allmän sjukvård och – ännu större – en grön energirevolution.
När förra Kansaguvernören Kathleen Sebelius nu har svurits in som ny hälsovårdsminister är sjukvårdsreformen ett stort steg närmare verklighet – även om motståndet från de alltmer reaktionära republikanerna i kongressen naturligtvis inte ska underskattas. Värt att komma ihåg är också att det, åtminstone till en början, inte kommer att bli tal om något statligt finansierad á la Sverige, utan systemet med privata försäkringar kommer att finna kvar i botten.
Den verkligt stora utmaningen för Obama blir dock att frigöra USA från fossilberoendet och rädda klimatet. Henry Waxmans och Ed Markeys lagförslag bereds just nu i representanthusets energi- och handelsutskott. Det är tveksamt om kongressen kommer att hinna ta ställning till ett färdigt förslag före Köpenhamnsmötet i december, men i vilket fall som helst kommer det faktum att processen på allvar är i gång att ge USA en hel del trovärdighet i förhandlingarna.
En grundpelare i Waxman-Markey-förslaget är ett system med utsläppshandel – cap and trade – och det är sannolikt den del som kommer att möta störst motstånd i framför allt senaten. Men som Michael A. Livermore påpekar i Grist kan faktiskt Obama inrätta ett utsläppstak, komplett med handel med utsläppsrätter, utan kongressen. Detta sedan miljöskyddsmyndigheten EPA betecknat koldioxid som en förorening som myndigheten därmed är skyldig att reglera.
Med ett sådant hot i bakgrunden kommer kongressen sannolikt att vara mer samarbetsvillig.
Climate Progress sammanfattar föredömligt Obamaadministrationens resultat på klimatområdet under de första 100 dagarna.
Andra bloggar om: barack obama, usa, finanskrisen, guantanamo, irak, afghanistan, sjukvård, klimat, energi, kathleen sebelius, henry waxman, ed markey, michael a livermore, grist, köpenhamn, epa, koldioxid, climate progress
