Via Nonicoclolasos hittar jag till en intressant artikel i The Economist, som diskuterar så kallade ”gröna jobb”, alltså statliga investeringar i miljöteknologi eller miljöförbättrande åtgärder. Inte helt oväntat landar artikeln i slutsatsen att gröna jobb är ett förhållandevis dyrt och ineffektivt sätt att stimulera sysselsättningen.
What is more, public investment in green technology brings costs as well as benefits. Taxpayers, for example, will ultimately have to pay for government debt, while prodigious government borrowing makes it harder for businesses to raise money. Spending on renewable electricity, meanwhile, tends to raise the price of power, since wind- and solar-power plants cost more to build and run than coal-fired ones, say. These effects can cost jobs.
Egentligen är detta självklart – naturligtvis får man bäst sysselsättningseffekt per investerad krona om man lägger alla andra hänsyn än just sysselsättningen åt sidan. Men det är ju inte bara ökad sysselsättning som är målet, och därmed blir detta mått snudd på meningslöst. Jeffrey Sachs skriver om denna motsättning i Scientific American, inte främst om miljöinvesteringar men resonemanget är tillämpligt även där:
The choice of spending versus taxes should turn first and foremost on the purposes of government, or on what economists quaintly call “the allocation of resources.” It’s silly to debate whether investing in a $100 million bridge creates more jobs than a $100 million tax cut if we really need the bridge!
Don’t get me wrong. The economy needs stimulating, in the short run at least, and the green jobs need doing. It actually is an opportunity to kill two birds with one stone. But we are not doing this as an employment program. In the end, presumably, public efforts on such a scale do have net costs. We should do this carbon replacement because we have to do it, and not for any other reason.
Den viktigaste frågan är alltså vilka åtgärder som ger bäst och mest klimateffekt per investerad krona. Sannolikt skulle bäst effektivitet, både vad gäller sysselsättning och klimat, uppnås genom ett pris på koldioxidutsläpp, antingen via global koldioxidskatt eller global utsläppshandel med 100-procentig auktionering där intäkterna återförs i form av skattesänkningar på arbete. En sådan prissättning kommer dock knappast till stånd inom de närmaste åren, ens efter ett framgångsrikt Köpenhamnsmöte.
Fram till dess är vi utlämnade åt mindre effektiva åtgärder. Men ingen vinner på att göra det bästa bli det godas fiende.
Läs även andra bloggares åsikter om miljö, klimat, ekonomi, sysselsättning, stimulansåtgärder, nonicoclolasos, jeffrey sachs, michael tobis
