Spännande tycker jag: Johan Norberg tipsar om att Daniel Ankarloo har skrivit en intressant replik på Norbergs rapport till Globaliseringsrådet. Jag har inte läst hela än men den grundläggande motsättningen är tydlig. Norberg målar ju sin vana trogen världen i ljusa färger: Alla får det bättre, de fattiga blir färre, kapitalismen sprider välstånd. Ankarloos bild är klart mörkare.
Främst beror det på att Norberg huvudsakligen intresserar sig för ett ”absolut” mått på fattigdom – och ser att denna fattigdom minskar, medan Ankarloo anser att ojämlikheten – som ju hela tiden ökar – är en faktor som också måste tas med i beräkningen.
Det ”absoluta” måttet på fattigdom är i grunden ett försök till en rent biologisk/fysisk definition av ett fenomen som rent faktiskt är högst socialt. Om man tror sig relatera fattigdom till ”substistens” och ”behov”, lider den valda fattigdomsgränsen fastställd till 1 PPP$ om dagen av åtminstone två problem: (i) ”behov” och ”subsistensnivå” är i sig synnerligen relativa fenomen över tid, befolkningar, åldersgrupper, boendeförhållanden (till exempel klimat, stad kontra landsbygd). Det verkar också bara vara ekonomer, som vill uttala sig om de fattigas väl och ve i världen, som vill hävda att behov (och brist på behovsuppfyllelse = ”fattigdom”) är absoluta och icke relativa och framför allt inte växande, med den allmänna samhällsutvecklingen i sig. Men oavsett det, så måste man väl ändå erkänna att uppfyllandet av behov, och medlen för uppfyllandet av dessa behov, INTE ALLS är absoluta och statiska, utan högst relativa och i ständig evolution? även sådana enkla ting som ”mat” och ”kläder”, och uppfyllandet av att ”erhålla mat” och ”klä sig”, som tecken på reducerad fattigdom är för människor ett högst samhälleligt och socialt fenomen. Vad som ens räknas som ”mat” och ”kläder” är inte statiskt givet.
Som jag skrivit tidigare har jag och Johan Norberg väldigt olika värderingar just i frågan om ojämlikhetens betydelse, och jag tycker att Daniel Ankarloos kritik av Norbergs resonemang är både hållbar och relevant. Norberg påpekar att han även visar på förbättringar i variabler som medellivslängd, barn- och mödradödlighet, sjukdomar, utbildning och så vidare, men jag tycker ändå att han avfärdar Ankarloo med en ganska missvisande beskrivning.
